Jag har haft en dålig vecka. En sån där vecka då man bara vill gå hem och lägga sig hela tiden.
En sån där vecka då jag ungefär tjugo gånger om dagen tänker "jag orkar inte".
Det var så skönt igår att det blev torsdagskväll och jag kunde ta helg, ta paus och kunna leva ut min längtan efter att bara vara hemma.
Men som vanligt efter sådana här veckor så när vilan äntligen kommer så kraschar den med huvudvärk och jag vaknade upp idag med tanken "jag orkar inte".
Det är helt fel dag att ha huvudvärk på, helt fel helg för även om det är helg och det borde innebära vila så slutar jag inte tänka. Tänka på allt jag ska göra, allt jag borde göra och allt jag vill göra.
Ikväll är det klassfest och jag borde börja tänka på det där med att äta frukost och fixa till mig.
Men lusten har bara inte funnits.
Negativa tankar i en spiral på grund av lite huvudvärk och utmattning.

Men så ringer Sofie och bara sådär börjar man tänka mer positivt på saker och ting. Hon vände på det, och sa åt mig att ta en ipren, så jag tog en till och rätt som det är så mår man bättre.
Ibland behöver man bara ett litet telefonsamtal från en vän för att saker och ting ska vända, man behöver bara få ur sig det negativa, få suga in det positiva och vända om.
Jag är inte van vid dessa negativa utmattade huvudvärksspiraler men nu är jag iallafall av med dem för idag, Sofie är bäst!
Så nu ska jag dra fram hårsprayet, ta mig ett glas rose och få i mig den där frukosten.
Ikväll ska jag bowla arslet av mina klasskompisar!

Defenitionen av frihet är mångfaldig.
För vissa är det att vara ensam ute i skogen, andra förnimmer känslan när de är ute på krogen med ett par öl i hand och med vänner tätt intill.
Det finns de som tror att friheten ligger i en revolution eftersom man inte är helt fri så länge det finns lagar och regler som bestämmer hur vi ska leva, medan andra finner att just dessa lagar och regler bidrar till frihet.

Att få vara fri är nog det alla strävar efter och som alla människor kämpar extra för att få bli och kanske var det just detta som gamle mustachadolf hade i åtanke när han satte orden Arbeit Macht Frei över portarna till det som i själva verket var raka motsatsen till frihet.
Den jäveln.

Men nja... Friheten är känslan av att kunna göra vad man vill, när man vill, hur man vill och med vem man vill.
För alla människor är alla dessa viljor olika och därför är det nog svårt att sätta en enda rätt definition på det.

Idag är min definition av frihet den känslan jag får när jag får ta mig ur mina arbetskläder och då framförallt komma ur mina svettiga tunga arbetsskor, komma hem till min ljusa lya, slita av mig alla kläder för att hoppa i min gråa onepiece och sedan ligga i soffan och njuta av lugnet före helgen.
Just nu är det min definition. Imorgon kommer den där känslan förmodligen ha och göra med ett par öl i hand.

Återigen är en sån där alldeles ypperlig helg till ända, och man kan inte låta bli att önska att den skulle vara lite längre. Som vanligt!
Hunnit med ett par dar i Vrigstad, söndagsmys med mammi och lördagsmys med underbara vänner.
Dock gick gårdagen smått i bakfyllans tecken, såsom lördagarna så ofta gör nuförtiden.

I fredags drog jag på mig turistmundering och begav mig på Thailandsfest hos Claes.
Temat blev riktigt bra, jag hade tidigare under dagen dragit dit med nästan alla mina buddhor (utom en) och hjälpt honom dekorera inför kvällens tema.
Eftersom jag har svårt att klä ut mig till en thailändare gjorde jag som alla andra utom en på festen och klädde ut mig till turist.
Solhatt, solbrillor, en blommig tunn tunika och ett par thailändska omlottbyxor!
(På kortet bär jag dessutom handklovar eftersom jag blev gripen för olaga spontandans. Ooops.)

Den enda som klädde ut sig till en riktig thailändska var Bella, tyvärr tog jag nästan inga kort så har inget kort på henne men fint var det!
I regel är det en temafest i månaden som går av stapeln jag har dock missat många för att jag haft andra saker för mig.
Men tidigare har jag varit på Tysklandsfest och Spartanfest.
Fantastiskt roligt att få klä ut sig efter ett tema och hitta passande kläder till alla teman!

Jag försöker så långt det går att använda det jag har utan att köpa till nåt till min outfit, något som jag hittills har lyckats med.
På tysklandsfesten fick jag i sista stund tag på en folkdräktsväst som min gammelmormor sytt, alldeles perfekt för att komplettera min outfit.

På Spartanfesten, där man skulle klä sig i stil med antikens Rom, snodde jag in mig i ett par vita gardiner, och lät en starkt röd gardin agera som mantel från en axel. Jag snodde ihop en krans med ståltråd och en fuskmurgröna och den kostymen är den jag är mest nöjd med hittills, jag kände mig riktigt fin i mina gardiner!


Nästa tema är venetiansk maskeradbal, den festen ser jag verkligen fram emot!

Det är ju självvalt, man vet kvällen innan att risken är överhängande att det blir så och likförbaskat blir man lika paff när man morgonen efter bara vill gräva ner sig i ett djupt mörkt hål och halvdö.
Är det ålderns sätt att skrika åt mig att jag ska sluta festa så hårt?
Trotsig som jag är lyssnar jag ändå inte, drack ändå varannan vatten igår men det hjälpte inte.
Okej tanken var att jag skulle dricka varannan vatten men det blev snarare var tredje. Eller var fjärde...
Hmm...

Nåväl. Jag haltade där längs med vätterstranden som erbjöd en vacker show av höga vågor som slog in mot land, och jag grubblade där och då över hur värt det är att bli så bakis.
Jag tänker alltid att jag ska ta det lugnare nästa gång men det känns som ett enda stort deja vu.
Lovar alltid mig själv att slippa vara bakis nästa gång och när jag sedan blir det blir jag lika förvånad och ger mig själv återigen det där löftet om att nästa gång, då ska bakfyllan minsann inte få tag på mig.

I ett os av "dagen efter", med gårdagens smink, lockarna dragna upp i en slarvig knut för att jag inte orkat borsta ut dem, traskade jag där, fortfarande i gårdagskvällens klänning.
Man känner sig så uppenbar, trots att sminket fortfarande ligger fint och bra och trots att det vid första anblicken inte borde synas känns det likförbaskat som att alla fattar direkt när de ser mig. Det ligger i min aura att det är dagen efter och jag vill bara komma hem.

Så är det värt det egentligen? Absolut. För rackarns vad roligt vi hade igår, återigen en sån kväll man inte vill ska ta slut.
Totally worth the hangover.

Idag har vi blask, regn, alldeles för mycket vindar och kyla.
I gemene mans mun kallas det av någon anledning för hundväder, hur kommer det sig?
Igår morse gick jag i just dessa tankar när jag var på väg till skolan.
Det var en sådan där alldeles perfekt marsmorgon. Solen sken över hustak och buskar och landade på den svaga frost som fortfarande höll sig kvar på grässtrårnas yttersta topp och luften var lika klar som himmelen var blå.
Jag sög in atmosfären och mindes alla dem morgnar jag varit ute och gått med Laban i just detta väder.
Jag saknade honom där jag gick ty jag kände att det var perfekt väder för en promenad med hunden, och att det är sånt väder som borde kallas hundväder.
Sånt väder då man är ute och går med honom alldeles för långt bara för att det är så gött att man glömmer tid och avstånd, och kanske sätter man sig någonstans och ser ut över en sjö med en trygg, hårig bästis sittandes bredvid som om han vore i samförstånd med mig och också tyckte att det mysigt att bara sitta och se ut över sjön.

Jag saknar Laban, jag saknar att ha hund. Hade det inte varit för mina långa arbetsdagar hade jag skaffat hund eventuellt bett min bror gå med på delad vårdnad för längesedan.

Det är just dem morgnar som var som den igår som jag kan sakna honom lite extra.

Efter en väldigt givande skoldag, ledd av en fascinerande och inspirerande magister, rände jag ner till Bokia i jakt på böckerna han tipsade om. Tyvärr var man tvungen att beställa dem så det blev inget med det men sällan kan jag gå i närheten av en bokrea utan att införskaffa mig något nytt att läsa.
Nere i bokaffären fastnade jag för första boken jag fick syn på då jag direkt kände igen namnet Piper.

Jag hittade en biografi om min mormors farmors mormors farfars farföräldrar.
Jag älskar när jag hittar nytt att läsa om släktingar och Carl och Christina har jag aldrig läst om innan, så nu ska jag lägga mig och läsa tills jag somnar.
Med risk för att ha sovit för lite imorgon när jag vaknar...

Plötsligt märker jag att något lyser igenom mina ögonlock. Öppnar ena ögat, blundar igen.
"Solsken!" tänker jag glatt.
Öppnar båda ögonen och får nästan en ljuschock av solen som lyser in mellan gardinerna och rakt uppå mitt ansikte.
Hoppar till när jag faller i plötslig skugga av något stort, brunt och hårigt som märkt att jag vaknat.
Movitz är kelsjuk och visar att han tycker att jag sovit tillräckligt och därmed borde ägna honom all uppmärksamhet i världen, något jag också gör ända tills jag blir så rastlös att jag inte klarar ligga kvar i sängen.

Kaffe, kaffe, kaffe. Vad vore en morgon utan kaffe?!
Soffa, filt, kaffe, solsken, morgonmys.
Träningsväskan står packad i hallen och stressar på mig.
En morgon i soffan får inte vara för lång om man ska hinna med resten av dagen.
Lika bra jag tar tag i det.

Jag har en sådan där ruggigt bra fredag.

Det kändes fruktansvärt konstigt att vakna halv sex en söndag, klarvaken dessutom!
Jag steg upp och drack mitt kaffe, såg på Desperate Housewives och förvirrades sedan av att jag varit uppe ett tag och klockan var inte ens sju.
Vad gör man med så mycket söndag?
Jag skulle ta fram en gammal bok som låg i en flyttlåda i en av garderoberna eftersom jag inte har någonstans att direkt förvara alla mina böcker.
Men när jag rotade efter den så tröttnade jag på att behöva rota i en flyttlåda varje gång jag vill komma åt en bok, slet fram lådan och började packa upp. Så nu har jag böcker överallt, men nu är de iallafall lätta att hitta.
Så det tog alltså bara 15 månader innan jag packade upp sista flyttlådorna. Känns lite som en befrielse!

Lite solsken, grannfika och ett par timmar på gymet senare är jag helt slut och önskar att jag hade mer söndag kvar.
Det är alltid svårt att gå och lägga sig på en söndagskväll, men jag hoppas det blir lättare eftersom jag var uppe så tidigt.
Imorgon vankas det att jobba arslet av sig så jag behöver all sömn jag kan få.

Nattinatti!

Åh måndagen är nästan slut! Det betyder att det bara är en tisdag, en onsdag och en torsdag kvar innan det är fredag igen och hur bra är inte det?!

Jag hade en ruggigt fin helg, som började med en fruktansvärt bra fredag! Lite mysig rundvandring på a6 och ikea under dagen och sedan for jag till Hanna där vi piffade till oss lite och fixade till presenten till Helena som firade examen!
Vi klippte ut ett eget kort från en baginbox som på sätt och vis hörde ihop med gåvan och fixade till kartongbiten med en tändare, lite tusch&papper och fniss!
Det blev riktigt bra, Hurra för Helena!
Därefter blev det såklart finkväll med mycket firande och skålande hemma hos Helena och Micke och lite utgång på stan efter det. Måhända Januaris bästa kväll?!

Resterande del av helgen var planerat att jag skulle plugga lite inför tentan som jag har på onsdag, men inget plugg blev av och hela dagen har jag tänkt att jag borde plugga när jag kommer hem från jobbet.
Men inte har jag pluggat något ännu inte. Det känns som att jag har rätt bra koll ändå, ska bara gå igenom alla formler en gång till nu under kvällen så jag inte räknar fel på onsdag.



Kvällens pluggmusik är nya albumet från mind.in.a.box! Jag älskar det, vill påstå att det är deras bästa hittills!

Åh den är en hemsk känsla den där, och den drabbar mig alltför ofta. Även om det inte är särskilt ofta så är det ändå alltför ofta, för jag vill aldrig drabbas av den.
Den kryper sig allt närmare och lägger sig som en sten i bröstet, bygger bo och utvidgar sig allt eftersom tiden går och det stora ögonblicket blir allt större vid horisonten.
Varje gång man måste ta farväl av någon man vet att man aldrig kommer sluta älska, eller sista dagarna på en semester, eller sista sidan i den bästa bok man läst.
Oavsett hur stort eller litet är det alltid lika jobbigt varje gång den där känslan infinner sig.
Jag tänker förstås på den förbaskade separationsångesten.

I helgen ska jag lämna ifrån mig min dator i en vecka. Det är verkligen på tiden ty den har aldrig fungerat som den ska och jag har haft den i tre år nu.
Trots att den inte har varit fullt frisk så har den ändå fungerat tillräckligt bra för att få min kärlek och jag har verkligen uppskattat våra lyckliga stunder tillsammans.
De stunder har vägt över de stunder då den valt att krascha när man är mitt inne i ett skrivet kapitel och varje skrivet ord går förlorat. Eller de gånger den hänger sig just som jag håller på att klara en evighetsstrid i HOMM3.
Ja, den har betett sig mycket lustigt i sina dagar men det är nog för att den är i stort behov av vård av någon som vet hur man vårdar den.
Efter en vecka på "datorspa" aka min brors kontor kommer den nog fungera bättre än aldrig förr så det är förhoppningsvis värt det!

Pheew! Vilken tur ändå att jag har ett liv utanför datorvärlden!

Den är ju fantastisk! Vill ha, vill ha, vill ha!

Känns som att min feber aldrig vill ge sig!
Har ändå varit i skolan idag, men allt vi lärde oss under eftermiddagen kändes som en enda blurrig röra.
Jag kunde nästan känna hur febern steg grad för grad!
Känns lite snurrigt att ha tenta nästa vecka men jag hoppas det går bra ändå.

Igår provade jag för första gången mitt senaste bodybutter från I Love.. och det var helt fantastiskt. Inte är jag särskilt förvånad över det, jag älskar deras produkter.
Mitt senaste har dock en särskild doft av karamell, choklad och apelsin något som har gjort att jag det senaste dygnet gått och tänkt på choklad, choklad och återigen choklad.
Det doftar precis som favoritchokladen Apelsinkrokant, min stora kärlek från marabou!

Åh. Kanske, kanske skulle man stilla sitt begär och gå och köpa sig en?