Fröken Boris

Måndagsförmiddag.
Idag börjar jag med kvällsskift på jobbet.
Skönt att slippa stiga upp morgonen kan man tycka, men frågan är hur mycket det är värt, jag missar ju trots allt "Halv åtta hos mig" varje kväll nu!
Tragedi.

Är det inte konstigt att man alltid lider av insomnia på en söndagkväll, något som resulterar i att man bara får ett par timmars sömn till måndagen då man stiger upp klockan 04:00?
Är det då inte ännu konstigare att jag somnade klockan 22:00 igår när jag kunde sova idag på morgonen?

Någonstans finns det en övre makt och den gillar att jävlas.

Men jag ska inte klaga, jag är utvilad, har morgonduschat och hinkar nu kaffe med en Movitz i knät.
Patenbrigade Wolff förgyller dessutom min måndag idag!

Dagens frustration ligger och gnager i bröstet.
Ty smärtan har fortfarande inte gått över trots att doktorn sade att det skulle gå över inom två dygn.
Nu har det gått över tre och jag har fortfarande ont.

Kanske är jag bara otålig men jag börjar tröttna på det här.

Jag tröstar därför mig själv med en kopp varm choklad och några djungelvrålsklubbor!

Hoppas det hela är över imorgon.

Och nu är biljetten till Manowars spelning bokad!

Jag var tvungen att betala räkningarna först för att få koll på min ekonomi men kan nu konstatera att jag inte bara har råd med Manowar i mars utan jag har även råd med Arvikafestivalen i sommar!
Bra där 2011!

Bandsläppet till Arvika kommer förvisso inte förrän imorgon tillsammans med biljetterna, men Arvika har alltid bra band så jag har redan bestämt mig.
För om inte annat är det trevligt med lite festival!

Det är värt att jag får leva fattigt ett tag framöver när jag har så bra grejer att se fram emot!

Jag tror att alla människor har någon artist eller grupp vars musik ger dem minnen ifrån tonåren.
Fjortisminnen.

En av de grupperna för mig är Manowar.
Jag har alltid fnissat lite åt dem för de är så överdrivna, men samtidigt gillar jag dem för jag blir alltid glad av Manowar.
De är ju ändå bra på nåt sätt!

I vilket fall som helst så kommer dem till Göteborg i Mars.
Det känns självklart att åka dit. Bara för att det är kul!
Något som gör det hela ännu roligare att kvällen kommer spenderas med vänner jag träffar på tok för sällan!
Reunion for the win!

Fjortisminnen, ack fjortisminnen!
Hoppas dem spelar de där riktigt gamla låtarna, för de nya har jag inte så mycket koll på.
För ja.. Jag växte ju upp sen.

Varför ska det vara så svårt att hitta byxor för kurviga kvinnor?

Man hör ofta att idealet är kurvor och att det är mycket bättre och finare än raka plankor.
Men om det nu är sant varför görs bara kläder för raka kroppar eller ännu värre: äppelfigurer?
Jag älskar kjol och klänning och har det nästan jämnt och en av andledningarna är att det är så fruktansvärt svårt för mig att hitta byxor som sitter bra. Sitter de bra på rumpan är de alltid på tok förstora i midjan.
Det är ju då tur att det finns skärp men ibland funkar det inte med skärp heller, det är så fruktansvärt fult när det blir alldeles rynkigt av överflöd av tyg när skärpet dragits åt.
Därav köper jag nästan enbart byxor med extra låg midja, för desto lägre den är, desto mindre bekymmer får jag.

Nu sitter jag här i ett par byxor jag beställde för ett tag sen på postorder och de tycks vara gjorde för äppelfigur, ty de sitter bra på rumpan, men är vansinnigt stora på magen, så pass att det är "tygrynksrisknivå hög" på dem.
Varför är det alltid så?
Jag har aldrig upplevt ett par byxor som sitter någorlunda bra i midjan, förmodligen eftersom de byxor som skulle passa där inte går upp över rumpan.
Är det kurviga idealet en myt? Något man säger för att folk som inte är plankor ska må dåligt? För om det nu är så bra med kurviga kvinnor, kan det väl åtminstone finnas kläder för oss?

Jag kommer ihåg när jag började inse att det inte bara var så att jag bara hade en oproportiornerligt  fet röv (som jag hatade) utan det faktiskt var så att det var ganska fint att se ut så.
När jag första gången träffade Ida så sade hon: "Herregud vad kurvig du är!", något som jag inte tog som en komplimang utan snarare tänkte "Det är ju något man säger till feta när man inte vill säga att de är feta"
Så tänker jag fortfarande ibland men har de senaste tre åren börjat gilla kurvorna mer och mer och skulle aldrig byta bort min rumpa!
Faktum är att jag inte riktigt insett vilken markerande midja jag har förrän för en månad sen då jag såg en bild tagen på mig rakt bakifrån i bar överkropp.
Jag trodde knappt det var jag och blev lite till mig över att det var så fint.

Så det är inte så att jag vill ändra mina kurvor utan det enda jag vill är att även jag ska kunna äga ett par snygga byxor som sitter sådär fruktansvärt bra som jag har sett byxor sitta på andra.
Ska det vara så svårt?

Och nej. Jag är inte det minsta duktig på att sy om kläder, been there tried that.

Jag har fyra syskon, två halvsyskon och två helsyskon.
Erik, Hanzi, Gittan och Mickey.

Gittan och Mickey är mina syskon genom Pappi.

Gittan
Gittan heter egentligen Birgitta, är 46 år och bor i Stockholm och har bott där i hela sitt liv.
Det blir lite annorlunda när man inte växer upp med sitt syskon, när jag föddes var hon redan vuxen och vi har aldrig bott ihop men hon åker ofta ner till Småland och hälsar på.
Jag kommer ihåg när jag var liten, då beundrade jag hennes långa mörka hår och många gånger brukade hon slänga fram det framför ansiktet och dra på sig solglasögon så det såg ut som att hon var ett hårigt monster och sedan jaga mig runt i huset.
Det är svårt att förklara hur otäckt och roligt det var men det var jättekul.
Hon reser ofta och på denna bilden är hon i Schweiz.

Mickey
Mickey heter Michael, kallas oftast Boris av sina vänner, är 45 år och precis som hans helsyster Gittan så bor han i Stockholm, dock bodde han faktiskt nere i Vrigstad hos oss en tid för några år sen men flyttade sedan tillbaka till Stockholm.
Han var den som såg till att jag fick min första gitarr och lärde mig spela på den. Nu kan jag knappt spela gitarr längre för det var så länge sedan men jag uppskattade det verkligen då!
Han har en dotter - Anja som är 20 år. Man känner sig riktigt gammal när man är faster åt någon som kan shoppa på systemet, men jag får försöka tänka på att det faktiskt skiljer 21 år på mig om min halvbror!
Här är de bägge, Mickey och Anja på hennes student!

 

Hanzi
Hanzi heter Hanns men jag har kallat honom Hanzi i hela mitt liv och kommer alltid att göra det. För mig är han Hanzi. Hans vänner kallar honom oftast Boris något som han gillar bättre. Han är 32 och bor för tillfället i Falköping med sin underbara 6årige son Kevin.
När mammi väntade mig önskade Hanzi att det skulle bli en lillasyster för det där med lillebror tyckte han inte var så kul, och när jag föddes, tre dagar efter Hanzis födelsedag så skrek han av lycka "Jag har fått en lillasyster, jag har fått en lillasyster!"
Dock är jag övertygad om att det funnits många tillfällen då han inte riktigt varit lika glad över en lillasyster, men för det mesta har vi kommit rätt bra överens när vi växte upp.
Jag såg alltid upp till honom och brukade tjuvlåna hans kasettband med Ace of base och Roxette och tyckte att han var jättehäftig när han var DJ på skolans mellanstadiedisco!

Bilden nedan togs på hans 30årsdag när vi golfade i Skövde. Jag älskar denna bilden, se hur munter han ser ut!
Totalt ovetandes om sin lillasysters sving!

Erik
Erik kallar jag oftast för Boris eftersom alla hans vänner gör det och vi umgås i ungefär samma kretsar.
Han är den yngste av mina syskon, 4 år äldre än mig och förmodligen den som jag har mest gemensamt med. Vi har nästintill identisk musiksmak, samma humor och samma tankar kring det mesta.
Han bor i Jönköping med sin sambo Sabina och familjens älsklingshund Laban.
Vi har inte alltid kommit överens, när vi var barn var jag för det mesta hans irriterande, korkade lillasyster som alltid störde och alltid var i vägen.
Nu när vi vuxit upp så har han börjat se mig som en person istället för en irriterande lillasyster och vi har börjat umgås mycket mer eftersom vi har så mycket gemensamt och det tycker jag är jättekul för det är få människor som jag kan ha så fruktansvärt roligt ihop med!
Boris var den första som spelade upp en In Flames låt för mig, han var den första som introducerade Covenant till min värld och när det kommer till datorspel så har jag honom att tacka för allt.
För det finns inte en chans att jag hade börjat spela varken Diablo 2 eller Heroes of might and magic eller det bästa av dem alla: Chrono Trigger, om inte jag haft en storebror som visade att det fanns!

Mina syskon är fantastiska.
Vi har alltid roligt ihop, stöttar alltid varann och inspirerar varann.
Mina syskon är den starkaste länken till mitt förflutna, därför är jag väldigt glad att jag har dem med mig i hela min framtid!

Lite roligt är det allt att vi alla kallas Boris. Det är ju vårat efternamn så det är kanske inte så konstigt men det kan lätt bli lite förvirrande.
Jag minns en gång för några år sen på den tiden Mickey bodde i Vrigstad.
Hemtelefonen ringde och jag svarade varpå en person i andra änden sade att han sökte Boris.
Jag såg mig runt i köket, först på Pappi, sedan på Mickey, Hanzi och Erik och sade sedan
"Öh. Vilken av dem?"

De flesta människor känner till T9 som finns i gamla mobiltelefoner och som ställer till med diverse konstiga ord. Framförallt på fyllan har jag råkat ut för att T9 skrivit konstiga saker och extra jobbigt är det när man får ett nummer av någon på en fest och man sparar det men det inte står det som skrivits, något som resulterat i att jag både haft "skallenorra" och "tarzan" i min telefonlista, dock utan att namnen ens var i närheten av de orden.

Min mamma skulle spara Sophias nummer en gång men eftersom hon inte kunde med T9 så slutade det med att Sophia heter Smondefigh på mammis telefon och numera även på min eftersom jag tyckte det var så kul.

På Iphone finns inte T9 eftersom man skriver från ett tangentbord utan det är något som heter autocorrect, det vill säga telefonen tror att man menar något annat än det man skriver och "hjälper" en på traven.

Jag blev tipsad om en sida där man kan läsa olika fel som blivit i sms, de flesta blir allt annat än rumsrena något som jag finner väldigt roande!
Här är några utdrag från damnyouautocorrect.com dock några av de mer rumsrena varianterna eftersom jag inte vet hur petigt det är med vad man publicerar på blogg.se.

 

Natten till idag spenderades mer vaken än i sömn så jag hade gärna legat kvar i sängen hela förmiddagen.
Dock har jag varit så fruktansvärt smart att jag bokat tvätt-tid till idag så det där med att ligga och dröna är inget jag kan unna mig idag.
Men så fort jag är färdig med tvätten ska jag lägga mig och sova middag, det är så värt att stiga upp vid sju när man får ta en liten eftermiddagslur!

Ikväll måste jag vara pigg, då vankas tjejkväll med Ida! Det har jag sett fram emot hela veckan och ingen smärta eller trötthet ska få sabba det!

Idag var jag på smärtkliniken och det var så skönt att äntligen få träffa en läkare med koll!
Jag har inte det där Tietzes syndrom som de sade på vårdcentralen här i Nässjö utan det är ett par nerver som gått av i bröstkorgen och det är det som gör så ont!
Doktorn jag träffade idag var jätteduktig och nu känns det så bra för nu vet jag verkligen vad det är. Innan kände jag mig aldrig riktigt säker eftersom läkarna på vårdcentralen inte undersökte så noga.
En sak som inte var så skönt var att jag fick två kortisonsprutor i bröstkorgen där det gör som mest ont, men om ett par dagar kommer jag må mycket bättre så det är värt det!
Sprutorna ska sedan tas med fem-sexveckorsintervall tills nerverna blivit hela igen. Men doktorn sade att jag kanske inte ens behöver komma tillbaka igen, jag hoppas verkligen jag slipper!
Det absolut bästa är att han säger att jag nog ska kunna träna igen när kortisonet börjat hjälpa ordentligt!
Det ska bli så skönt att få träna igen, det var evigheter sen nu.

Ida var fantastisk, hon var med mig idag och det var så skönt att hon var det, speciellt när jag tog de hemska sprutorna.
Efter sjukan fyndade vi på secondhand och därefter åkte vi till hennes mamma och åt semlor och hade det mysigt.
Så trots de otäcka sprutorna så har det varit en rätt bra dag.
Dock har lokalbedövningen släppt nu så nu ska jag lägga mig för det är fruktansvärt vad ont det gör just nu!

Igår var det den där Guldbaggegalan.
Det missade jag totalt eftersom jag spenderade hela kvällen med att prata i telefon, eller ja, jag pratade inte så mycket men.. Ni vet hur det är.
Så jag såg den inte men hörde lite om den på radio idag. Enligt radion hade bland annat Rikard Wolff sagt något i stil med; "Jag älskade Per Oscarssons brinnande blick."
Ett ordval som kanske var lite smådumt med tanke på omständigheterna men jag förstår verkligen vad han menade med den där blicken, för det var något särskilt i Per Oscarssons ögon.

I vilket fall som helst så fick det mig att tänka på något jag läste för några dagar sedan.

Helena Bergström påstod att hennes käre make Colin Nutley var mobbad eftersom han aldrig fått någon guldbagge trots alla jättebra (hon är ju inte ett dugg jävisk) filmer han har gjort.
Hon säger att filmerna uppenbarligen är jättebra eftersom de har blivit älskade av hela svenska folket och den sista Änglagårdsfilmen har ju setts av jättejättemånga biobesökare.
Det måste ju betyda att filmerna är mästerverk.

Wolffiefan som jag är så ville jag ju se tredje Änglagårdsfilmen men insåg att jag inte mindes de andra änglagårdsfilmerna och var inte ens säker på att jag sett dem så jag skaffade dem och bokstavligen plågade mig igenom filmerna enbart för Rickard Wolffs skull.
Det finns inte en chans att jag hade orkat se klart en enda av dem om det inte vore för honom.
De är ju riktigt skitdåliga filmer. Därav har jag inte begett mig till någon biograf för att se trean, jag har alldeles för låga förväntningar på den och hade jag gått hade det enbart varit för Wolffies skull.

Så jag tror helt enkelt inte att det är så att Colin är mobbad. Varför skulle folk mobba honom?
Han är helt enkelt bara dålig på att göra film och förtjänar därmed ingen bagge.
Baggar delas ut till talanger.
Varför ligger då "Änglagård - tredje gången gillt" på biotoppen?
För att folk går för att se Rikard Wolff förstås.

En hel helg har gått åt till ingenting.
Både lördag och söndag har varit soffliggaredagar, jag har inte haft något val.
Men då är man tacksam över att Mackan hjälpte mig att installera "Settlers 2 10th anniversary" på datorn!
Det har verkligen hjälpt mig att fördriva tiden och tiden går så fort med!

Imorgon ska jag tillbaka till jobbet och jag är lite orolig för hur det ska gå.
Men det är nog bara till att härda ut.

Jag trotsade faktiskt smärtan och gjorde lite nytta idag och städade garderoberna. Tog ut kläderna, torkade av allting invändigt och organiserade samtidigt om mina garderober så att jag får plats med mer kläder!
Trots 3 garderober och en stor byrå får jag knappt plats med alla kläder och ändå har jag aldrig någonting att ha på mig!
Men jag har gett mig shoppingförbud nu, jag får bara köpa plagg om det är nödvändigt.
Sen vilka orsaker som ska göra det nödvändigt kan ju diskuteras...
Jag kom på att jag faktiskt behöver nya stövlar. Men det är ju okej att trotsa shoppingförbudet då för det är ju nödvändigt! Hmm...

Shit. Jag borde flytta till en trea så jag kan ha ett helt rum som garderob, då skulle jag få plats med ett till skoskåp.
Åh, vad det hade varit bra.

Trots en del påtryckningar om fest från andra så höll jag mig hemma.
Det är inte vetigt att man ska behöva ha såhär ont. Jag måste bli frisk från den där Tietze snart.
Dock var jag på apoteket och hämtade ut fler smärtstillande, fick återigen en ny sort och inte tar de bort smärtan helt men nu är det bara 6 dagar kvar tills jag ska till smärtkliniken. Yes!

Istället för fest blev det alltså soffkväll med katterna och en stor mugg varm oboy.
Jag fördrev tiden med lite internetshopping samtidigt som jag tittade på På Spåret.
Skäggfarbror Adam Alsing var ju med och om man som jag, lyssnar på honom på radio vareviga morgon så blir man ju lite nyfiken på hur pass bra han tar sig igenom frågorna.
Skäggfarbrortittandet ledde till följande diskussion:



Det där med att jag vill ha Adam Alsing som teddybjörn i garderoben och pilla honom i skägget...
Betyder det att jag har varit singel alldeles för länge?

Och det där med att Björn ville ha Adam i garderoben...
Jag tror jag ska sluta tänka där, jag är för trött för det här.

Godnatt.

Linne med fjärilar på, svart oversizetröja (ett av mina favoritplagg), stickade sockar och strumpbyxor.

Bekvämt och mysigt ska det va!

Imorse kom Sophia och världens gulligaste Leo och hälsade på och hade mysfrukost med mig! Det är helt fantastiskt vad mycket kärlek det ryms i ett bebis-smile!

Det var en jättebra start på dagen, fylld av tjejsnack, te och Elsies nybakade hälsobullar.

Eftersom vi bor en bit ifrån varann så träffas vi inte så ofta nuförtiden och det är läskigt vilken skillnad det är på Leo varje gång man träffar honom. Han blir så stor och det är nästan så man får lite ångest över att tiden går så fort. Måste bebisar växa upp?

Jag passade iallafall på att mysa och busa en del med skrutten och efter några timmar åkte han och Sophia vidare till sävsjö.

Jag sitter nu och överväger att ta mig till apoteket för att hämta ut lite fler värktabletter. Ska nog försöka mig på en liten promenad när jag ändå är ute, jag har ju inte varit ute på några dagar och nu när solen skiner så fint måste jag ju passa på. Frågan är bara hur mycket promenad jag klarar av idag?

 

Ikväll var det fest planerat men den står jag nog över. Det är inte så kul när man inte mår bra så jag satsar på myskväll deluxe istället. Det går an det med!

Det spelar ingen roll hur trött man är på att sitta hemma och glo.
Ibland har man inget val.
Förkylningen går upp och ner hela tiden, igår mitt på dagen trodde jag att jag skulle kunna jobba idag, men på kvällen kände jag mig sämre igen och inatt har jag knappt kunnat sova för att jag mått så dåligt.
Så jag höll mig hemma idag med eftersom jag är rädd att det bara ska bli värre om jag jobbar sån här.
Det som är värst just nu är ändå min bröstkorg.
Idag gör varje rörelse som görs med överkroppen jätteont.
Den har blivit mycket värre av förkylningen så jag tror inte ens att jag kommer kunna hitta på nåt i helgen.
Definitivt ingen fest iallafall.

Det är nog sant som de säger att den sjuke önskar sig inget annat än att bli frisk.
Nästa vecka ska jag till smärtkliniken, jag längtar verkligen!
Hoppas att de kan fixa bot på smärtan, för det är inte vetigt att man ska bli så dålig av en förkylning.

Jag är en agnostiker.
Många tror att det är samma sak som ateist, men det är det inte.
Ateisten säger att det inte finns några gudar.
Agnostikern, jag, säger att det kan finnas gudar. Men jag tror inte på någon specifik gud.
Jag tror inte på det som inte kan bevisas och förnekar det heller inte eftersom man inte kan bevisa att det inte finns någon gud.

Jag vill tro att det finns ett liv efter detta men jag gör det inte.
Samtidigt tror jag ändå på någon form av andar.
Ibland inbillar jag mig att jag känner deras närvaro väldigt väl men samtidigt kan jag inte garantera att jag inte bara inbillar mig.
Fantasin kan spela en människa många spratt.

Jag tror på naturen och omvärlden, den som behandlar den väl ska också skörda väl och likadant försöker jag se på livet.
Då kommer jag till det där med karma - what goes around, comes around.
Men på sistone har jag alltför många gånger frågat mig om det stämmer.
Isåfall undrar jag vad jag gjort för hemskt som fick mig att utstå förra årets hårda prover.
Men nu går allt åt rätt håll så kanske är det så att man ibland får traska igenom dyngan för att komma fram till syltburken på andra sidan?
Man kan ju alltid hoppas.

Mycket av min "tro", om jag nu ens kan påstå att jag har någon, bygger på hopp.
Jag hoppas att det finns ett liv efter detta men jag tror det inte.
Därav har jag så länge jag kan minnas lidit av dödsångest.
Det fanns en tid då jag trodde att alla hade dödsångest men jag har upptäckt att folk inte ser på det som jag gör.

När jag var liten frågade jag pappi vad som händer när man dör. Han sade då att det är som att sova en drömlös sömn.
Han menade nog att lugna mig, för visst låter det rofullt!
Men för mig är det jättehemskt att landa i det där mörkret och aldrig mer komma tillbaka till verkligheten, till livet, där man har alla känslor, alla tankar och alla intryck att uppleva.

Anledningen till det är nog att jag inte känner mig färdig. Jag är inte klar med mitt liv och så länge jag inte känner att jag har åstadkommit det jag vill uppnå i livet kommer jag inte gå med på att dö.

Nu kom inlägget att handla lika mycket om döden som om tro, men vad jag vill komma fram till är att vi lever vårat liv nu.
Jag skulle aldrig få för mig att lyssna på en bok som säger att jag ska leva på det ena eller andra sättet för att få det bra i livet efter detta.
För det finns inget som kan försäkra mig om att det händer något efter döden.
Så därför tar jag istället vara på livet som är nu.

Ja, där har vi det kanske. Jag tror på livet.

Vad i hela friden gör en zoo-apa i min gott&blandatpåse?

Man börjar ju genast undra hur noggrann sorteringen är på malacofabriken.

Jag har trånat efter den i ett par månader nu. Jag tänkte att det kanske skulle gå över men det gör det inte.
Jag vill så otroligt gärna ha en onepiece!
Men måste de vara så dyra?! Jag funderar på att leva på existensminimum ett tag och därmed unna mig en men det är ganska dumt att köpa något som man vet att man inte har råd med egentligen.
Men det är det ultimata mysplagget. Jag älskar ju att mysa!

Jag gick in på jumpins.se för där finns de för några få hundra billigare. Men färgen jag ville ha var slutsåld i min storlek så nu sitter jag på Onepieces hemsida igen och funderar.
Men det är så mycket annat som jag måste lägga pengarna på nu.
Men jag vill så gärna. Borde jag? Borde jag låta bli?

Give me!!

Jag är visserligen något av en hypokondriker men nu är det verkligen något som inte är som det ska!

Efter att ha pysslat och småfixat lite för att få tiden att gå så slog jag mig ner i soffan med ett glas fyllt med något jag inte druckit på mycket länge.
Daimoboy.
Jag som varit sötsugen hela dagen såg verkligen fram emot att sörpla i mig daimet men ve och fasa:
Jag tyckte det var alldeles för sött!
Förut tyckte jag jättemycket om daimoboy men nu kändes det som att suga på extremsöta sockerbitar och jag hällde istället ut oboyen i slasken och tog till ramlösaflaskan istället.
Nåt fel på mig är det.
För det kan väl inte var så att jag håller på att bli... Vuxen?!

Nää... Det måste vara något annat som inte stämmer.

Som nog alla som läser min blogg känner till så jobbar jag på ITAB här i Nässjö.

Det är ett företag som gör butiksinredningar och jag håller till på lackavdelningen.
Jag ser med andra ord till att det kommer färg på grejerna.
Mina arbetsuppgifter varierar, ibland jobbar jag vid linan där allt läggs på i ena änden och kommer ut i den andra och däremellan blir spacklat, putsat, lackat och därefter rullar det igenom en ugn som får det att torka.
Den kan gå mig riktigt mycket på nerverna ibland när maskinerna krånglar, eller det blir elfel eller man måste klättra in i maskinerna och fixa något som inte vill funka. Men oftast kommer vi nog ganska bra överens, lacklinan och jag.

Ibland så står jag i sprutboxen och sprutar för hand med en liten sprutpistol.
När jag jobbar i sprutboxen har jag på mig min syrgasmask eftersom det är rätt dåligt att andas in syralacken och den masken gillar jag skarpt. Innan jag fick den kunde jag inte stå i sprutboxen en timme utan att få huvudvärk men nu kan jag jobba där hela dagen utan att känna av någonting.
Det enda negativa är väl att masken sliter på mitt hår, men det är smällar man får ta.

Trots mitt slitna hår så trivs  jag riktigt bra på ITAB.
Jag gillar att arbeta fysiskt och att se resultat av mitt arbete och har alltid gillat industrijobb.
Visst finns det dagar då man drömmer sig bort till en annan vardag men det är bra betalt så jag klagar inte.
Dessutom, det jag tycker är viktigast på en arbetsplats är arbetskamraterna och där har jag tur för jag har arbetskamrater som gör arbetsplatsen lite roligare att vara på, som muntrar upp när jag har dåliga dagar och som gör det värt att stänga in sig i en industrilokal 11 timmar om dagen, 4 dagar i veckan.
Vi utgör ett fruktansvärt bra arbetsteam och det är det bästa med mitt jobb.

Bild tagen från julfesten, Mackan, jag och Micke. Utan tvekan de bästa vid lacklinan.

Fortfarande sjuk, men idag mår jag bättre än igår iallafall, det är ju alltid nåt!

Har suttit och myst med en varma koppen och funderar just nu på vad jag ska göra härnäst. Jag hatar att vara sjuk och inte kunna göra något.
Jag borde verkligen diska så kanske ska jag ta tag i det och sedan gå och vila igen?
Borde verkligen ta mig till apoteket med, men då måste jag ta mig ur pyjamasen och dra på mig riktiga kläder och dessutom ta mig ut i den fuktiga kylan.
Ack o ve!

Har för övrigt insett att den där listan som jag lät mig övertalas till att göra går riktigt segt.
Så spännande var den ju inte direkt, jag glömmer bort att skriva efter den. Men ska försöka skärpa mig så jag blir av med det, jag har ju bestämt mig att jag skulle slutföra den så då får jag se till att göra det med.


Dagens låt:

Det där försöket jag gjorde igår med att bota en analkande förkylning med oboy lyckades inte.
Chocking!


Det har resulterat i att jag idag legat hemma och degat med feber och halsont.
Jag förstår inte människor som kan spendera hela dagarna vid tv eller dator, jag klarar inte ens av det när jag är sjuk.
Det känns som att jag mår sämre av att inte göra någonting samtidigt orkar jag inte göra något.
Då tycker man att det vore bra att unna sig lite tröstätning av godis, det brukar alltid hjälpa när jag är sjuk.
Så jag har rotat i alla skåp, alla lådor och till och med i min handväska efter något litet att stilla sötsuget med. Men icke.
Inte nåt.

Det finns ju hemkörning av pizza borde inte någon då också komma på idén med hemkörning av godis? Lätt att jag hade betalat bra för det just nu!

Fredman och Movitz har sovit intrasslade i varann hela dagen!
De har det så fruktansvärt bra!♥

När jag vaknade imorse och hade ont i halsen så antog jag att det helt enkelt var en biverkning av kvällen innan men nu börjar jag bli orolig att det är en förkylning som knackar på.
Jag känner mig febrig och halsen är alldeles tjock.
Därav skiter jag i att mitt golv borde dammsugas och följer istället katternas exempel och vilar lite.
Så nu ligger jag i soffan med några avsnitt vänner och varm oboy i hopp om att det ska bota mig.

Man kan ju alltid hoppas!

Det där med dagen efter är konstigt.
Jag är rastlös, fruktansvärt rastlös, men så fort jag rör huvudet för fort så är det som om en seriefigur hoppar fram och slår mig hårt i huvudet med en stekpanna.
Den dära bakfyllan igen med andra ord.
Ändå vill jag inte sitta still, något som har resulterat i ganska många stekpannesmällar vid det här laget.
Men det är det värt.
Igårkväll blev det lite haderajan hos Lövan. Det var en riktigt lyckad kväll och de sista timmarna blev det mycket öl, mycket dans och mycket skratt!
Så även om jag går in i stekpannor hela dagen (och har en bröstkorg som säger ifrån i form av smärta) så känns det helt okej.
Jag hade riktigt roligt och lets face it: Att ha roligt är ju ändå vad livet går ut på!

Jag älskar rusta! De har ibland riktigt bra grejer för småpengar! Som den här kattställningen som inte bara var billig och nödvändig, den var riktigt fin också!
Movitz älskar den, så det känns som ett riktigt bra köp!

Har för övrigt haft en riktigt bra dag hittills, med promenad runt stan med fröken Q och diverse fönstershopping. Jag tänkte spendera resten av dagen ensam i soffan med lite nörderi, men istället blir det nörderi fast inte ensam och inte i min soffa. Fredagskvalitet!♥

Så går det när man inte har så mycket annat hemma... Men jag klagar inte, kaffe och pepparkakor är gott!

Jag har några vänner som jag ser som riktigt nära, men det finns en som jag känner bäst, som känner mig bäst och som jag helt enkelt står lite närmre alla andra.
Ida Nordquist.

Hon är min bästaste bästa vän.
Hon är den som jag kan lita på i vått och torrt och som osjälviskt ställer upp när man behöver en vän till hands även om det så innebär att hon ska traska genom hela staden i snöoväder för att komma fram till mig.
På samma sätt finns jag där för henne, behöver hon mig av någon anledning så ställer jag upp för henne. Alltid.
Hon är den där tjejen som jag kan sitta och titta på med beundran (och helt ärligt ett litet släng av avund) och samtidigt tjejen jag kan titta på och känna igen mig själv.
Hon har störtskön humor och en fantastisk karisma!
Det är helt galet vad roligt vi kan ha ihop!

Hon är utan tvekan en av de finaste människor jag känner.
En typisk rödtott med hjärtat på rätta stället. Jag älskar att umgås med henne även om det ofta innebär att mina öron slaktas av Darin. Men det är det värt.
För bättre vän än hon går inte att få. ♥

Okej, så det där med att fundera på att träna är tydligen något jag ska lägga ner totalt.
Idag träffade jag min massageterapeut och hon sade att träning är det sista jag ska tänka på nu.
Hon sade att jag riskerar förvärra saker och ting så att det blir som för ett par månader sen igen. Men sen tillade hon att hon inte är någon läkare så hon vet ju inte säkert, men det är vad hon tror.
Så jag tänker vänta ett tag till, idag har bröstkorgen trots allt sagt ifrån.
Om ett par veckor ska jag till smärtkliniken så jag kan ju fråga en doktor eller sköterska då.

För övrigt så har jag lärt mig nåt väldigt viktigt av P1 idag.
Jag ska aldrig någonsin åka till Teckomatorp! Stället verkar ju vara som taget ur en gammal läskig zombiefilm, med kemikalier nergrävt i jorden, ett träd på torget som spelar otäck plinkiplink konstant, knarkarlyor och det värsta av allt: en gammal dartklubb där alla inbitna pensionärer hänger dag ut och dag in och skulle de bryta sitt dagsmönster skulle det var för en match i boule. Inget annat.
De lät så inbitna i sitt vanemönster att det var otäckt.
Nej, verkligen aldrig Teckomatorp, det var knappt att jag klarade av att lyssna på programmet, så läskigt var det!
Jag vet att om jag åker dit så kommer jag få huvudet avbitet av en zombie. Jag känner det på mig.

Abstinens. Jag har abstinens.
Det är flera månader sen jag tränade på gymet sist. Flera månader sen jag tog en ordentlig powerwalk.
Det börjar kännas.
I några veckors tid har jag haft en sån oerhörd lust att gå ner till gymet och testa om jag klarar av att träna men jag vågar inte för jag är rädd att jag ska få så där våldsamt ont igen.
På sistone har jag mått bättre, betydlig bättre om man man jämför med för en månad sen och framförallt mycket bättre om man jämnför med månaden innan den.
Jag får numera bara ont i bröstkorgen vid särskilda ansträgningar, som när jag bär hem tunga kassar från ica, jobbar för tungt på jobbet eller när jag festar.
Men det var längesedan jag hade så våldsamt ont att jag inte klarade av att röra mig.
När smärtan kommer har jag valt att försöka nonchalera den, dels för att jag inte vill att den ska få begränsa mitt liv och dels för att jag inte vill att folk runt omkring ska lägga märke till det.

Nu går jag och funderar på hur ont jag skulle få av ett träningspass. Jag funderar på om jag skulle klara av det om jag bara tränar lite lätt och försiktigt.
Eller skulle smärtan bli för svår för att jag skulle klara av att nonchalera den?

Jag måste prova någon dag. Jag saknar träningen alldeles för mycket!
Dessutom börjar jeansen bli tighta.

Kärlek kan finnas i olika definitioner.
Det finns den kärlek man känner för sin familj, sina vänner och sina husdjur och det finns den där stora kärleken som man känner för en enskild individ.

Jag har många i mitt liv som jag älskar och som jag alltid kommer älska. Det är så svårt att beskriva hur det känns men om jag skulle försöka förklara så skulle det väl vara såhär:
De människor jag älskar gör mig lycklig. Det räcker med att ha personen bredvid i soffan, i telefonen eller i tanken.
De människor jag älskar är de som får mig att skratta och må bra, det är de som jag tyr mig till när jag mår dåligt och det är de jag skulle kunna göra vad som helst för.
Min kärlek till dessa människor är ovillkorlig och jag kommer alltid bidra med det jag kan för att se till att de är lyckliga.
Dessa människor fyller mig med värme och ljus i det kalla mörkret och lyfter upp mig till nya nivåer.
Blotta tanken på att ha inte ha dem i mitt liv ger mig avgrundsångest, det går bara inte.
De är alla oerhört viktiga för mig och jag skulle aldrig finna mig i att förlora en enda av dem.
Jag är ganska säker på att alla dessa människor vet vilka de är, min familj och mina närmsta vänner.
Tack för att jag får ha er i mitt liv och får vara en del av ert! ♥

Men så finns den där stora kärleken. Den som river alla murar och slår en ur balans.
Jag tror inte man väljer den stora kärleken. Det bara blir.
En sak är säker, den lämnar ingen oberörd.

Den slår ner som en blixt när du minst anar det, fyller dig med glädjerus, pirr i magen och lycka!

När det känns som att ett magnetiskt fält drar en till personen, när man bara vill vara så nära som möjligt och inte kan få nog.
När personen kan vara jätteful och verkligen ha en dålig dag och det enda du ser är det vackraste du någonsin sett.

Kärleken är han som alltid får en att skratta även om man är arg eller ledsen.
Kärleken är han som får en att känna sig lycklig av blott en glimt av hans åsyn.
Kärleken är han som får en att känna sig som den mest attraktiva och vackraste människan på jorden, bara genom att ta dig i sina armar.
Kärleken är han som känns som om han vore skapt för dig, som förstår dig utan och innan och vars hand lägger sig perfekt i din.
Kärleken är han som du kan berätta vad som helst för i förtroende.
Kärleken är han som kan berätta alla sina pinsamma, mörka och konstiga hemligheter men får dig att älska honom mer och mer för varje berättelse.
Kärleken är han som får dig att känna att du är oövervinnerlig.

Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder kärlek: "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".

En dag tänker jag bli kär igen.

Igår spenderades hela dagen hos Brandon och Nanne, jag poserade för lite tavlor och var med och fick fram lite nya ideer.
Det är fruktansvärt vilken egoboost det är att åka ut dit och modella.
Spelar ingen roll hur ful man känner sig innan man åker dit, efter att ha poserat och sett vilka fina resultat det blir känner man sig alltid jättefin.
Varje gång jag är hos dem fylls jag också av beundran, och inspiration. Att umgås med dem får mig verkligen att tro att allting är möjligt så länge man bara vågar satsa.
Dumt bara att jag ska vara en sån osäker fegis som nöjer mig med att gå på ITAB hela dagarna istället.

Gårdagskvällen blev en totalt spontan fest hos Peter med gamla vänner, därefter utgång på Backyard där jag träffade Gyllensten och Weinreich som jag inte träffat på evigheter!
Det bjöds på drinkar och öl, och därefter var det efterfest hos Erik, där Henke och Oskar lagade mat till oss alla sex som var där.
Vi andra flummade mest runt och poserade med löken för det tycktes just då som en jättebra ide.



Jag älskar spontanfester.
Kom hem runt fyra imorse, somnade kanske vid fem och idag när jag vaknade kände jag inte alls för att vakna. Men efter att ha legat kvar i sängen en timma, fått i sig ett par koppar kaffe och fått på lite härlig bakfyllemusik så har även denna dagen börjat kännas duglig.
Dock spenderas dagen inomhus iklädd mysbyxor.
Det är sådana här dagar man skulle ägt en one-piece! Måste de vara så dyra?

Jag övervägde faktiskt en uppfriskande promenad men det regnar.
Regn i min vinter?! Uppskattas icke!

Så jag tänker stänga in mig i min lägenhet tills jag blir för rastlös.

Jag började först skriva mina föräldrars livshistoria men eftersom bara pappis historia blev så lång att man fick scrolla i en oändlighet för att läsa allt insåg jag att det inte funkar att skriva allting.
Nån dag kanske jag skriver något mer ingående.
Att det tar så lång tid att skriva om pappi är för att han har varit med om så mycket.

När jag växte upp tyckte jag att de där historierna var uttjatade.
Om hur han var springpojke åt nazisterna i ockuperade danmark redan som åttaåring för att hjälpa till att få hem pengar till sin mor och sina åtta syskon.
Eller om hur han blev stångad i ögat av en kviga då han som tolvåring jobbade som dräng på en gård, och hur han därefter fick spendera julen på sjukhus utan att kunna äta nåt annat än mosade bananer.
Eller om slagsmålen och alla andra händelser som skedde när han jobbade som utkastare på krogarna i Köpenhamn.
Eller den om hur han fick sitt ben kapat av en grävskopa när han jobbade i hamnen i Stockholm.
Alla berättelser som han berättade så ofta, alltid när det kom någon ny på besök hemma.

Jag tyckte det var lite pinsamt när han berättade dem om och om igen även för folk som redan hört om det, men idag skulle jag kunna göra vad som helst för att få höra honom berätta om hur han tvingades äta fisk trots att han inte tålde det bara för att det inte fanns något annat att äta eller hur han började röka redan som barn eftersom nazisterna ibland betalade med cigaretter.

Min pappi var inte som andra pappor. Han var heltidssjukskriven och var därför den som var hemma med oss barn när vi var små. Han var den snällaste och generösaste människa jag någonsin träffat.
Han var alltid den som grannarna kom till när deras cykel gått sönder och hjälpte alltid alla med glädje.
Han gjorde egen leverpastej och egen korv, något som jag minns var väldigt populärt hos mina kompisars föräldrar.
Han var en sann djurvän och hade ett mycket gott och blödigt hjärta, även när det gällde människor och framförallt minns jag hur han en gång försökte förklara för lilla mig hur mycket han älskade min mammi.

Mammi växte upp på Lidingö, långt bort från det liv pappi levde.
Hon var yngst i en syskonskara på fyra och jag är ganska övertygad om att det är från henne jag ärvt min busighet. Redan som treåring testade hon på att köra bil, tillsammans med två vänner där en tryckte på pedalerna, en styrde och en vred om nyckeln. De kom inte längre än in i trädet längre ner på gatan men det är ändå något som får mina egna buserier att ställa sig i skuggan!

Genom min mamma är jag släkt med flera av de finare adelssläktena i Sveriges historia, något som fascinerar mig. Jag tror det är på grund av det jag är så intresserad av svensk historia, det är helt enkelt lite roligare att läsa om, när det är ens egna förfärder som det berättas om.

Mammis finaste barndomsminnen tycks vara ifrån de lantställen som hennes familj spenderade somrarna på och som barn drömde hon om att själv ha en gård att jobba på när hon blev stor.
Så blev det inte, när hon växt upp jobbade hon i Stockholm och levde Stockholms uteliv och passade på att resa till olika ställen.

Hur träffade då den unga lidingöflickan den där enögda, enbenta och dessutom tandlösa mannen från danmarks gator?
På samma ställe som så många andra träffas. På jobbet.
Det började med att pappi låg i skiljsmässa med sin första fru och därmed inte ville bo ihop med henne. Min mamma erbjöd honom då att bo i hennes lägenhet tills han fann något eget, något som gjorde att de började umgås mer och mer. När det så blev dags för pappi att flytta insåg mammi att hon inte ville att han skulle flytta.
De blev ihop.

All den tro jag har på äkta kärlek har jag fått ifrån att se mina föräldrar. Jag kan förstå skiljsmässobarn som aldrig vill gifta sig och så för de kanske inte tror på det men har man sett sina föräldrar älska varandra i nöd och i lust tills döden skiljde dem åt så kan man inte göra annat än att tro.
Alla de berättelser om hur de träffades, om vad de gjorde och hur de levt är en inspiration för mig.

Mammi och pappi har varit de bästa föräldrarna man kan tänka sig. De har alltid gjort allt de kunnat för oss barn och alltid ställt upp i vått och torrt när vi behövt dem, allt detta utan att skämma bort oss på något sätt.

Mammi är inte bara min mamma, hon är också en av mina närmsta vänner och jag ringer henne nästintill varje dag. De som känner mig vet att jag är en morsgris och det är inget jag skäms över.
Jag vet inte om min och mammis goda morochdotter-relation beror på att pappi dog men kan tänka mig att hans död öppnade ögonen för mig.

Många människor tar sina föräldrar för givet, nästan alla mina vänner har någon gång blivit utslängda av sina föräldrar, skrikit fula ord åt sina föräldrar eller sagt upp kontakten med dem.
Det har jag aldrig gjort och kan inte förstå de som gör det.
Jag tog nog mina föräldrar lite för givet en gång, jag trodde att de alltid skulle finnas där. Men det gör de inte.
Man kommer aldrig över en förälders död, jag drömmer fortfarande drömmar om pappi då och då, jag sörjer honom fortfarande samtidigt som jag går runt fylld av stolthet över att den där fantastiska mannen verkligen var min pappa.

De där historierna som jag en gång tyckte var uttjatade går jag nu själv runt och berättar för folk om och om igen.
När jag får komplimanger, när någon säger att jag är vacker, så svarar jag ofta; Men då skulle du se min mamma. Det är från henne jag fått det.
För så är det. Jag hade inte varit den personen jag är idag, inte sett ut som jag gör och inte levt det liv jag lever om det inte vore för mina föräldrar.
Därför finns det inga jag respekterar, ser upp till eller älskar mer än mina föräldrar.

Det blev ett väldigt långt inlägg även om jag försökte korta ner allt jag ville få ur mig.
Men där har ni iallafall lite om mina föräldrar.

Allvarligt talat, allt det här snacket om fågeldöden, känns det inte lite fånigt?
Överallt hör och läser man om folk som oroar sig för apokalypsen, 2012, smittor och sjukdomar eller något annat konstigt och uppenbarligen korkat.

Är det ingen som förstår vad som händer?
Det kan ju inte vara någon smitta eftersom det skett på tre ställen i USA också, även om fågeldöden i Kentucky var så liten att det knappt räknas.
Apokalypsen är fiktion skrivet av skäggiga gubbar som trodde de var bästisar med Jesus eller nåt och när det gäller 2012 så vet vi ju alla att det enligt sägen inte finns med något om några döda fåglar ett par år innan jorden går under.

Det finns bara en, och endast en, förklaring på vad som sker.
Vi har fått besök av främlingar. Aliens som de även kallas.
Jag vet inte hur många som minns det, men för några månader sen kunde man läsa i tidningarna om hur amerikanska forskare upptäckt att utomjordingar nosat på deras hemliga kärnvapen.
Jag grundade då teorin om att de förbereder en attack med hjälp av våra egna förgöringsmedel.

Det som har skett med fåglarna är helt enkelt bara att dessa aliens åker runt i minifarkoster för att snoka på oss människor och de avgaser de ger ifrån sig är helt enkelt giftiga för fåglarna. Kanske är det avocado de använder som drivmedel och kanske är det därför vi människor inte mår dåligt av det?

I vilket fall som helst så håller främlingarna på och gör efterforskningar, försöker hitta människans svaga punkter och börjar snart infiltrera för att kunna hitta enkla lösningar på deras planerade folkmord.
Eller så kanske vi bara är som ett zoo för dem, de åker runt där i sina farkoster och tittar på oss, på samma sätt som vi tittar på apor på Kolmården. Isåfall är det ju bara till att vinka mot himlen när du är ute och knatar i dina fula uggs, det skulle de säkert gilla!

Men om de nu planerar att gå till attack vill jag bara säga till er alla: ta en banan, börja planera ert försvar och börja bygg edra vapen!
Själv tänker jag sätta på Helen Sjöholm på högsta volym om de attackerar. Det borde hålla dem långt borta från min lägenhet, för det står de nog aldrig ut med.
Först måste jag bara uppfinna öronproppar till mina katter så de slipper lidandet.

Det känns ju lagom bra när man halv sex igårkväll bara skulle ta en powernap eftersom man var så trött så man nickade till hela tiden, men sedan inte vaknar förräns halv nio idag.
Det är på allvar den längsta powernapen i mitt liv.

Känns lagom fånigt med tanke på att jag hade saker att göra igårkväll.

Nåja. Jag är ju utvilad iallafall!

Det där med drömmar som barn är ju tolkningsfritt.

Dels finns ju sådana drömmar man drömmer när man sover och sådana drömmer man går och hoppfullt fantiserar ihop i vaket tillstånd.

En dröm som jag drömde som sovande barn och aldrig kommer glömma är den jag drömde en midsommarnatt när jag var kanske 6-7 år.
Jag och min kompis Robin hade varit ute och plockat ihop sju sorters blommor att lägga under våra kuddar, så att vi på så vis skulle kunna få reda på vem vi skulle gifta oss med när vi blev stora.
Jag lade mig med största nyfikenhet den kvällen och drömmen utspelade sig ungefär såhär:

Jag och Robin lekte i skogen. Vi byggde en koja och drog i björkstockar för att få väggar till kojan. Plötsligt dyker en dinosaurie upp och börjar jaga oss!
Vi springer i panik längre och längre in i skogen ända tills vi bägge snubblar på ett nerfallet träd. Vi gömmer oss snabbt bakom det i hopp om att dinosaurien inte skulle hitta oss men likt en hund nosade han sig fram till oss och tog oss till fånga.
Han bar med oss till sitt dinosaurieland där han skulle ha kvar oss för alltid som sina fångar. Både jag och Robin ville hem och jag sade till dinosaurien att jag skulle kunna göra vad som helst för att få komma hem!
Dinosaurien kom då med ett förslag; Robin skulle bli fri om jag gifte mig med dinosaurien.
Jag gick med på det och Robin lovade att när han blev fri skulle han springa hem och hämta våra pappor för de skulle minsann kunna rädda mig!
Dock vaknade jag innan det hann komma så långt, det sista i drömmen vad jag minns, är att jag står i en klänning och tittar på dinosaurien och tycker synd om honom för att han är så stor.

När jag vaknade visste jag att jag inte kunde gifta mig med en dinosaurie på riktigt och förstod då att det var Robin som jag skulle gifta mig med när jag blev stor.
Jag frågade Robin dagen efter vem han drömt om och han svarade att han hade drömt om Lina och lite om mig.
Då blev jag lite kinkig över att han drömde mer om Lina och ljög och sade att jag hade drömt om Alexander.


Det jag i vaket tillstånd drömde om som barn var nog liknande saker som de flesta flickor.
Jag drömde om en prins med långt svart hår som red på en vit häst, om att bli skådespelerska och arkeolog och när jag blev stor och mamma så skulle jag minsann inte vara en sån där tråkig vuxen som städar och jobbar jämnt. Nej jag skulle minsann leka med barbiedockor för varför skulle jag sluta med det när det är så kul?
Jag skulle ha ett jättestort barbiehus och leka med barbiedockor tillsammans med mina barn varje dag.

Jag drömde säkert om många fler saker men jag minns inte riktigt. Det var ju ett tag sen jag var liten flicka.

Okej, första punkten i den där listan känns oerhört fånig.
Jag ska alltså presentera mig själv, men jag tror ärligt talat att alla som läser det jag skriver här redan känner mig så pass att en presentation inte är nödvändig.

Men ändå, jag bestämde mig för att göra den där listan så jag får ge det ett försök.

Jag heter Heidi och är 24 år.
Jag bor i Nässjö tillsammans med Fredman och Movitz - mina älskade små katter.
Det var inte planerat att skaffa katt utan det var mest ett infall då jag såg Movitz för första gången. Han var som en liten långhårig tuss med små klarblå ögon på och ja, det var kärlek vid första ögonkastet. Jag tog mig an Fredman med eftersom jag kände att ska jag ha en kan jag lika gärna ha två, på så sätt har de sällskap av varann när jag jobbar.
Så därför bor jag med dem i en tvåa som jag nyss flyttat in i. Jag bodde i en mycket sämre lägenhet innan men har nu funnit en fantastiskt mysig tvåa mitt i stan och det känns verkligen som att jag har hittat hem.

Jag är singel, kanske för att jag har katter, vad vet jag. Kärlek känns verkligen som ett lyckohjul och jag har aldrig haft tur på lyckohjul. Jag jagar inte direkt efter kärleken även om jag kan längta efter att ha en man att älska ganska ofta. Jag tror att ibland får man helt enkelt bara tålmodigt vänta på sin tur.

Jag jobbar som lackerare på ITAB här i Nässjö. Jag är med andra ord en liten sketen industriarbetare men jag gillar det. Jag tycker om att jobba fysiskt, skulle aldrig stå ut med att sitta vid en datorskärm hela dagarna och så länge arbetskamraterna är roliga så kan jag stå ut med att jobbet kan vara lite enformigt ibland.

Jag växte upp i Vrigstad, ett ställe som jag älskar att komma tillbaka till tack vare den fina naturen runt omkring, men jag kommer förmodligen aldrig bo där igen.
Jag flydde ifrån Vrigstad för snart tre år sen då jag kände att det var för litet för mig. Nässjö var första anhalten mot en större stad, det var tänkt att jag skulle flytta vidare men jag har fastnat i den här stan. Om det är bra eller dåligt kan ju diskuteras ibland, men det beror ju på att jag trivs så det borde ses som nåt bra även om Nässjö börjar kännas litet det med.

Jag ser på mig själv som en glad person och det verkar som att det är så andra ser på mig med. Det senaste året har varit ett väldigt kämpigt år med många bakslag och motgångar, något som har gjort mig tidvis bitter, men jag är på väg tillbaka till mig själv igen.
Jag har väldigt lätt för att bli passionerad över småsaker i livet och försöker alltid se det bästa i allt. Jag brukar även tro det bästa om andra människor, något jag har lärt mig att man inte alltid ska göra. Men man lär sig väl med tiden.

Jag älskar konst och antikviteter och andra fina saker och fyndar gärna på loppis eller strövar runt i antikaffärer eller gallerior. Jag har två vänner som är konstnärer som jag sitter modell för då och då, dessa två människor hör till min främsta inspirationskälla när det gäller mycket i livet.

Jag älskar skor. Fullkomligt älskar.
Jag lyssnar främst på rock, synth och diverse sorters metal men även mycket klassiskt och annat och på sistone oerhört mycket Rikard Wolff. Varför förstår jag inte riktigt ens själv.

Jag är en sån där tjej som aldrig slutar hoppas.
Jag är naiv, positiv och social. Jag är ofta ironisk, sarkastisk och satirisk över det bittra och skämtar gärna och ofta.
Min humor är nog ganska dålig, men så länge jag skrattar är det ju bra ändå!
Jag tittar nästan aldrig på tv så när folk snackar om den där roliga reklamen på tv så förstår jag oftast inte alls vad de snackar om.

Det blev en ganska lång presentation av mig själv och det känns mest som pladder men det ger iallafall en hint om vem jag är.
Jag har inte dragit upp all fakta om mig, men allvarligt talat så är det ganska svårt att visa vem man är genom att bara presentera sig såhär.
Jag är väl helt enkelt en sån där som man måste uppleva i verkligheten!

Eftersom jag startar upp lite på nytt tänker jag göra en sån där grej som väldigt många bloggerskor har gjort under december (fast jag vill ju inte kalla mig bloggerska egentligen men det är ju faktiskt vad jag är. Jag kallar mig helst dagboksskribent eller nåt...)
Nåväl, jag har sett att många har haft som en adventskalender där de tagit upp en punkt om dagen i bloggen. Jag har tänkt göra samma grej nu, i min nya blogg.
Jag har därmed snott en lista ifrån någon annan och här är de punkter som kommer tas upp de närmsta veckorna.

Dag 1 – Presentera mig själv.
Dag 2 – Detta drömde jag om som barn.
Dag 3 – Mina föräldrar.
Dag 4 – Vad är kärlek.
Dag 5 – Min bästa vän.
Dag 6 – Min skola/Mitt jobb.
Dag 7 – Min tro.
Dag 8 – Det här hade jag på mig idag.
Dag 9 – Mina syskon.
Dag 10 – I min handväska.
Dag 11 – Mina drömmar.
Dag 12 – Mitt favoritminne.
Dag 13 – Ett favoritplagg.
Dag 14 – Det här upprör mig.
Dag 15 – Det här får mig att må bättre.
Dag 16 – Det här får mig att gråta.
Dag 17 – Mina idoler.
Dag 18 – Mina rädslor.
Dag 19 – Det här saknar jag.
Dag 20 – Ett sista ögonblick.

Jag har aldrigt varit ett stort fan av att fira nyår.
Jag har alltid tyckt att folk har gjort en för stor grej av det, dessutom har jag en förmåga till att vara sjuk vid nyår eller så händer någon annan skit, som plötslig död, sprängda händer eller pojkvänner som kräks i garderoben.
Okej, visst man kan ju välja att minnas det värsta men jag har aldrig haft ett nyår som har kännts riktigt lyckat.

Förrän den gången 2010 skulle bli 2011.
Jag gjorde det hela till en inflyttings-nyårsfestkombo som innebar att ett fantastiskt gäng människor kom hem till mig, åt fläskfile eller veggiefile (beroende på om man är rovdjur eller kanin), potatisgratäng och sallad. Därefter en efterrätt gjord på glass, skumpa och jordgubbar i ett glas och till detta hallonbål eller diverse medtagna drycker.
Jag hade roligt hela kvällen lång och förbannar såhär i efterhand mig själv för att jag inte tog fler bilder under festen, för jag har bara några få, de flesta halvdanna, bilder.
Det var en riktigt lyckad fest, alla var lagom berusade, antingen av stämningen eller av drycker och det var lite så att man inte ville att festen skulle ta slut.

Eftersom jag kom i säng runt fem på morgonen sov jag bort halva nyårsdagen och därefter var jag nörd på riktigt - jag bakislåg i soffan, drack enbart massa coca-cola och spelade HOMM3.
Därav städas det på Anneforsvägen först idag, att ha en fest där man även ställer till med middag görs inte ostraffat. Men det känns okej ändå!

Tack alla som kom och skålade in nyåret med mig!

Och extra tack till co-host; Kathrine Mayfair aka Ida Nordquist. Jag förgiftade dig aldrig! Men det skulle jag aldrig göra!
(Man måste nog vara Desperate Housewivesnörd för att förstå det där sista.)

Av ingen annan anledning än att jag ville ha en nystart (och byta bloggadress) så har jag nu gått från satir.blogg.se till frökenboris.blogg.se!
Min motivering är inte större än att mitt gamla bloggnamn var menat som nåt tillfälligt när jag som ung 22åring skulle kolla vad som var så speciellt med att blogga. Sen fastnade jag bara där.
Fröken Boris. Det är ju jag, det är vad jag kallas och vad som passar bäst för min blogg att heta.

Min gamla blogg kommer alltid finnas kvar, för där finns minnen som jag inte vill radera, men med detta nya år vill jag också nystarta en ny frisk blogg.

Bloggen kommer befinna sig under konstruktion, den kan se konstig ut då och då, men det har enbart att göra med att jag inte riktigt förstår vad jag sysslar med när jag fixar design och ordning på allt. Därav kopierar jag till en början bara det mesta rakt av från min gamla blogg.

För lets face it. Det är nyårsdagen, jag är bakis. Inte orkar jag göra något mer avancerat än så.
Så välkommen hit! Må mina alster roa er!

/Fröken Heidi Towe Anna Maria Helena Boris