Att vara den som är den eller den som är det?
Att inte vara den som är den är ett ganska vanligt uttryck för gemene man.
Vart uttrycket härstammar ifrån tycks vara ett mysterium men det brukar ju vara så att man använder sig av det när man inte har något emot någonting.
"Vill du ha en kopp kaffe till?" - "Jotack, jag är inte den som är den"
Att då istället vara den som är den borde ju vara någon som har något emot något.
"Inte ska du komma här och tro att du kan erbjuda mig kaffe hursomhelst?!"
Den som är den är emot ett objekt, en person, ett erbjudande eller dylikt.
Jag själv är oftast inte den som är den och jag kommer ihåg när jag en gång sade så till min storebror lite på skämt:
"När jag blir stor ska jag inte vara den som är den"
Varpå han svarade med orden
"När du blir stor kommer du vara den som är det"
Typisk kommentar från en storebror kan man tycka men idag fann jag mig i en situation där jag insåg att jag nog på ett eller annat sätt kan vara den som är det.
Jag köade på stan för att ta ut pengar och när jag står där i kön, iklädd ett par smått förstora kamoflagebyxor, svart skinnjacka och solglasögon, går ett par tanter förbi mig. De vrider på huvudet medan de går och vänder sig sedan tillochmed om och synar mig uppifrån och ner och stirrar ohämmat på mina byxor som om det stod SATAN skrivet på dem med stora bokstäver. De mumlade till varann och stirrade i säkert en minut innan de gick vidare och jag funderade på hur i hela friden det nu kunde vara så illa att jag hade på mig ett par kamoflagefärgade byxor.
Jag log bara åt hela situationen och tänkte att tanterna nu har något att förfasa sig över när de dricker sitt eftermiddagste, men så tänkte jag också att dem är sådana tanter som är den som är den. Eller i detta fallet dem som är dem.
Något som gjorde mig till den som är det.
Jag är nog hellre den som är det än den som är den. Livet blir lite roligare då.
Ingen människa är dessutom omtyckt av alla, jag känner till en iallafall som tycks irritera sig på mig av ingen annan anledning än den att jag existerar.
Personen ifråga tycks ändå följa min blogg slaviskt och dessutom apa efter mig i mångt och mycket samtidigt som denne ska försöka emotsäga mycket av det som jag förespråkar eller skriver.
Det är också något jag för det mesta ler över och tycker att det är kul att denne ändå är en liten copycat.
För jag är ju trots allt inte den som är den.
Vart uttrycket härstammar ifrån tycks vara ett mysterium men det brukar ju vara så att man använder sig av det när man inte har något emot någonting.
"Vill du ha en kopp kaffe till?" - "Jotack, jag är inte den som är den"
Att då istället vara den som är den borde ju vara någon som har något emot något.
"Inte ska du komma här och tro att du kan erbjuda mig kaffe hursomhelst?!"
Den som är den är emot ett objekt, en person, ett erbjudande eller dylikt.
Jag själv är oftast inte den som är den och jag kommer ihåg när jag en gång sade så till min storebror lite på skämt:
"När jag blir stor ska jag inte vara den som är den"
Varpå han svarade med orden
"När du blir stor kommer du vara den som är det"
Typisk kommentar från en storebror kan man tycka men idag fann jag mig i en situation där jag insåg att jag nog på ett eller annat sätt kan vara den som är det.
Jag köade på stan för att ta ut pengar och när jag står där i kön, iklädd ett par smått förstora kamoflagebyxor, svart skinnjacka och solglasögon, går ett par tanter förbi mig. De vrider på huvudet medan de går och vänder sig sedan tillochmed om och synar mig uppifrån och ner och stirrar ohämmat på mina byxor som om det stod SATAN skrivet på dem med stora bokstäver. De mumlade till varann och stirrade i säkert en minut innan de gick vidare och jag funderade på hur i hela friden det nu kunde vara så illa att jag hade på mig ett par kamoflagefärgade byxor.
Jag log bara åt hela situationen och tänkte att tanterna nu har något att förfasa sig över när de dricker sitt eftermiddagste, men så tänkte jag också att dem är sådana tanter som är den som är den. Eller i detta fallet dem som är dem.
Något som gjorde mig till den som är det.
Jag är nog hellre den som är det än den som är den. Livet blir lite roligare då.
Ingen människa är dessutom omtyckt av alla, jag känner till en iallafall som tycks irritera sig på mig av ingen annan anledning än den att jag existerar.
Personen ifråga tycks ändå följa min blogg slaviskt och dessutom apa efter mig i mångt och mycket samtidigt som denne ska försöka emotsäga mycket av det som jag förespråkar eller skriver.
Det är också något jag för det mesta ler över och tycker att det är kul att denne ändå är en liten copycat.
För jag är ju trots allt inte den som är den.
Kommentarer
Postat av: William
Hellre hatad och ihågkommen än omtyckt och bortglömd? Lite draget till sin spets förstås.. Ibland väljer man att bli ett "det", en medveten och ofta framgångsrikt koncept, andra hittar inte sin roll och blir ett "det" utan att veta om det.. det är de som blir slagna på rasterna i lågstadiet. Jag har funderat i liknande banor till och från. Tror jag beslutade mig för att lära mig spela gitarr nån gång efter att ha tänkt nåt i stil med: hellre känd för något jag kan än något jag äger. Rätt logiskt, men ändå en paradigm-avgörande tanke när man är liten. Små insikter som ekar genom tiden..
Trackback
