Ansiktsboksfunderingar.
Det är lite illa när ens mamma ringer och frågar hur det är med en egentligen, inte för att hon läst i bloggen att jag har ont, utan för att hon tyckt att jag har varit så inaktiv på facebook.
Men det är väl kanske lite för att mina senaste blogginlägg inte länkats till facebook och mammi verkar tro att man måste gå igenom facebook för att läsa bloggen.
Inte bara är det ett wake-upcall i den bemärkelsen att hon faktiskt ringde och väckte mig utan det är även ett wake-upcall för hur aktiv man egentligen är på facebook.
Jag har många vänner som är mycket mer aktiva än jag, vissa så aktiva att de skriver varje gång de är på ett nytt ställe, varje gång de tar en kaffe eller liknande.
En kompis "checkar in" när han går och skiter.
Jag tycker att det har gått för långt, alla vet alltid vart man är och även om jag inte blottar mig så mycket i mina inlägg så vet ju folk för det mesta vad jag gör och hur jag mår utan att behöva höra av sig och fråga och därmed visa att de bryr sig.
Trots att jag tycker att det har gått för långt kan jag inte själv låta bli att checka in ibland, eller skriva en helt meningslös statusrad med information som jag tror att de flesta inte bryr sig ett dugg om.
För på något sätt så är det ju faktiskt kul.
Däremot skiljer jag mig där lite ifrån en del andra människor. Jag tar inte för givet att alla vet det jag skriver i bloggen eller på facebook för jag tar inte för givet att de ser det.
Dock kan andra, när jag häpnas över någon information om någon, säga: "Ja men det skrev/länkade jag ju på facebook häromdagen."
Jag kommer ihåg när jag var liten, då man sprang hem till kompisar bara man ville fråga dem något.
Nuförtiden behövs inte det för det är så mycket bekvämare med facebook.
Folk får utlopp för sitt behov av att vara sociala utan att behöva träffa en enda människa, det räcker med att skriva en statusrad på facebook och bli glad över bekräftelsen att folk gillar statusen.
Hur slutar det i framtiden? Att alla människor sitter i sina soffor och enbart har kontakt genom datorn?
Och hur blir det för oss andra som har ett utomfacebookskapligt behov av sociala sammanhang?
För oss som har ett behov av att möta människor i verkliga livet, eller har ett behov av att höra det där smsljudet från telefonen och helt enkelt har ett behov av att känna att det faktiskt finns någon där på riktigt och inte bara genom facebook?
Borde vi gå ur facebook?
Eller kan man leva i sådan balans att man kan ha både och?
Men det är väl kanske lite för att mina senaste blogginlägg inte länkats till facebook och mammi verkar tro att man måste gå igenom facebook för att läsa bloggen.
Inte bara är det ett wake-upcall i den bemärkelsen att hon faktiskt ringde och väckte mig utan det är även ett wake-upcall för hur aktiv man egentligen är på facebook.
Jag har många vänner som är mycket mer aktiva än jag, vissa så aktiva att de skriver varje gång de är på ett nytt ställe, varje gång de tar en kaffe eller liknande.
En kompis "checkar in" när han går och skiter.
Jag tycker att det har gått för långt, alla vet alltid vart man är och även om jag inte blottar mig så mycket i mina inlägg så vet ju folk för det mesta vad jag gör och hur jag mår utan att behöva höra av sig och fråga och därmed visa att de bryr sig.
Trots att jag tycker att det har gått för långt kan jag inte själv låta bli att checka in ibland, eller skriva en helt meningslös statusrad med information som jag tror att de flesta inte bryr sig ett dugg om.
För på något sätt så är det ju faktiskt kul.
Däremot skiljer jag mig där lite ifrån en del andra människor. Jag tar inte för givet att alla vet det jag skriver i bloggen eller på facebook för jag tar inte för givet att de ser det.
Dock kan andra, när jag häpnas över någon information om någon, säga: "Ja men det skrev/länkade jag ju på facebook häromdagen."
Jag kommer ihåg när jag var liten, då man sprang hem till kompisar bara man ville fråga dem något.
Nuförtiden behövs inte det för det är så mycket bekvämare med facebook.
Folk får utlopp för sitt behov av att vara sociala utan att behöva träffa en enda människa, det räcker med att skriva en statusrad på facebook och bli glad över bekräftelsen att folk gillar statusen.
Hur slutar det i framtiden? Att alla människor sitter i sina soffor och enbart har kontakt genom datorn?
Och hur blir det för oss andra som har ett utomfacebookskapligt behov av sociala sammanhang?
För oss som har ett behov av att möta människor i verkliga livet, eller har ett behov av att höra det där smsljudet från telefonen och helt enkelt har ett behov av att känna att det faktiskt finns någon där på riktigt och inte bara genom facebook?
Borde vi gå ur facebook?
Eller kan man leva i sådan balans att man kan ha både och?
Kommentarer
Trackback
