Fröken Boris

Jag är en agnostiker.
Många tror att det är samma sak som ateist, men det är det inte.
Ateisten säger att det inte finns några gudar.
Agnostikern, jag, säger att det kan finnas gudar. Men jag tror inte på någon specifik gud.
Jag tror inte på det som inte kan bevisas och förnekar det heller inte eftersom man inte kan bevisa att det inte finns någon gud.

Jag vill tro att det finns ett liv efter detta men jag gör det inte.
Samtidigt tror jag ändå på någon form av andar.
Ibland inbillar jag mig att jag känner deras närvaro väldigt väl men samtidigt kan jag inte garantera att jag inte bara inbillar mig.
Fantasin kan spela en människa många spratt.

Jag tror på naturen och omvärlden, den som behandlar den väl ska också skörda väl och likadant försöker jag se på livet.
Då kommer jag till det där med karma - what goes around, comes around.
Men på sistone har jag alltför många gånger frågat mig om det stämmer.
Isåfall undrar jag vad jag gjort för hemskt som fick mig att utstå förra årets hårda prover.
Men nu går allt åt rätt håll så kanske är det så att man ibland får traska igenom dyngan för att komma fram till syltburken på andra sidan?
Man kan ju alltid hoppas.

Mycket av min "tro", om jag nu ens kan påstå att jag har någon, bygger på hopp.
Jag hoppas att det finns ett liv efter detta men jag tror det inte.
Därav har jag så länge jag kan minnas lidit av dödsångest.
Det fanns en tid då jag trodde att alla hade dödsångest men jag har upptäckt att folk inte ser på det som jag gör.

När jag var liten frågade jag pappi vad som händer när man dör. Han sade då att det är som att sova en drömlös sömn.
Han menade nog att lugna mig, för visst låter det rofullt!
Men för mig är det jättehemskt att landa i det där mörkret och aldrig mer komma tillbaka till verkligheten, till livet, där man har alla känslor, alla tankar och alla intryck att uppleva.

Anledningen till det är nog att jag inte känner mig färdig. Jag är inte klar med mitt liv och så länge jag inte känner att jag har åstadkommit det jag vill uppnå i livet kommer jag inte gå med på att dö.

Nu kom inlägget att handla lika mycket om döden som om tro, men vad jag vill komma fram till är att vi lever vårat liv nu.
Jag skulle aldrig få för mig att lyssna på en bok som säger att jag ska leva på det ena eller andra sättet för att få det bra i livet efter detta.
För det finns inget som kan försäkra mig om att det händer något efter döden.
Så därför tar jag istället vara på livet som är nu.

Ja, där har vi det kanske. Jag tror på livet.