Fröken Boris

Jag började först skriva mina föräldrars livshistoria men eftersom bara pappis historia blev så lång att man fick scrolla i en oändlighet för att läsa allt insåg jag att det inte funkar att skriva allting.
Nån dag kanske jag skriver något mer ingående.
Att det tar så lång tid att skriva om pappi är för att han har varit med om så mycket.

När jag växte upp tyckte jag att de där historierna var uttjatade.
Om hur han var springpojke åt nazisterna i ockuperade danmark redan som åttaåring för att hjälpa till att få hem pengar till sin mor och sina åtta syskon.
Eller om hur han blev stångad i ögat av en kviga då han som tolvåring jobbade som dräng på en gård, och hur han därefter fick spendera julen på sjukhus utan att kunna äta nåt annat än mosade bananer.
Eller om slagsmålen och alla andra händelser som skedde när han jobbade som utkastare på krogarna i Köpenhamn.
Eller den om hur han fick sitt ben kapat av en grävskopa när han jobbade i hamnen i Stockholm.
Alla berättelser som han berättade så ofta, alltid när det kom någon ny på besök hemma.

Jag tyckte det var lite pinsamt när han berättade dem om och om igen även för folk som redan hört om det, men idag skulle jag kunna göra vad som helst för att få höra honom berätta om hur han tvingades äta fisk trots att han inte tålde det bara för att det inte fanns något annat att äta eller hur han började röka redan som barn eftersom nazisterna ibland betalade med cigaretter.

Min pappi var inte som andra pappor. Han var heltidssjukskriven och var därför den som var hemma med oss barn när vi var små. Han var den snällaste och generösaste människa jag någonsin träffat.
Han var alltid den som grannarna kom till när deras cykel gått sönder och hjälpte alltid alla med glädje.
Han gjorde egen leverpastej och egen korv, något som jag minns var väldigt populärt hos mina kompisars föräldrar.
Han var en sann djurvän och hade ett mycket gott och blödigt hjärta, även när det gällde människor och framförallt minns jag hur han en gång försökte förklara för lilla mig hur mycket han älskade min mammi.

Mammi växte upp på Lidingö, långt bort från det liv pappi levde.
Hon var yngst i en syskonskara på fyra och jag är ganska övertygad om att det är från henne jag ärvt min busighet. Redan som treåring testade hon på att köra bil, tillsammans med två vänner där en tryckte på pedalerna, en styrde och en vred om nyckeln. De kom inte längre än in i trädet längre ner på gatan men det är ändå något som får mina egna buserier att ställa sig i skuggan!

Genom min mamma är jag släkt med flera av de finare adelssläktena i Sveriges historia, något som fascinerar mig. Jag tror det är på grund av det jag är så intresserad av svensk historia, det är helt enkelt lite roligare att läsa om, när det är ens egna förfärder som det berättas om.

Mammis finaste barndomsminnen tycks vara ifrån de lantställen som hennes familj spenderade somrarna på och som barn drömde hon om att själv ha en gård att jobba på när hon blev stor.
Så blev det inte, när hon växt upp jobbade hon i Stockholm och levde Stockholms uteliv och passade på att resa till olika ställen.

Hur träffade då den unga lidingöflickan den där enögda, enbenta och dessutom tandlösa mannen från danmarks gator?
På samma ställe som så många andra träffas. På jobbet.
Det började med att pappi låg i skiljsmässa med sin första fru och därmed inte ville bo ihop med henne. Min mamma erbjöd honom då att bo i hennes lägenhet tills han fann något eget, något som gjorde att de började umgås mer och mer. När det så blev dags för pappi att flytta insåg mammi att hon inte ville att han skulle flytta.
De blev ihop.

All den tro jag har på äkta kärlek har jag fått ifrån att se mina föräldrar. Jag kan förstå skiljsmässobarn som aldrig vill gifta sig och så för de kanske inte tror på det men har man sett sina föräldrar älska varandra i nöd och i lust tills döden skiljde dem åt så kan man inte göra annat än att tro.
Alla de berättelser om hur de träffades, om vad de gjorde och hur de levt är en inspiration för mig.

Mammi och pappi har varit de bästa föräldrarna man kan tänka sig. De har alltid gjort allt de kunnat för oss barn och alltid ställt upp i vått och torrt när vi behövt dem, allt detta utan att skämma bort oss på något sätt.

Mammi är inte bara min mamma, hon är också en av mina närmsta vänner och jag ringer henne nästintill varje dag. De som känner mig vet att jag är en morsgris och det är inget jag skäms över.
Jag vet inte om min och mammis goda morochdotter-relation beror på att pappi dog men kan tänka mig att hans död öppnade ögonen för mig.

Många människor tar sina föräldrar för givet, nästan alla mina vänner har någon gång blivit utslängda av sina föräldrar, skrikit fula ord åt sina föräldrar eller sagt upp kontakten med dem.
Det har jag aldrig gjort och kan inte förstå de som gör det.
Jag tog nog mina föräldrar lite för givet en gång, jag trodde att de alltid skulle finnas där. Men det gör de inte.
Man kommer aldrig över en förälders död, jag drömmer fortfarande drömmar om pappi då och då, jag sörjer honom fortfarande samtidigt som jag går runt fylld av stolthet över att den där fantastiska mannen verkligen var min pappa.

De där historierna som jag en gång tyckte var uttjatade går jag nu själv runt och berättar för folk om och om igen.
När jag får komplimanger, när någon säger att jag är vacker, så svarar jag ofta; Men då skulle du se min mamma. Det är från henne jag fått det.
För så är det. Jag hade inte varit den personen jag är idag, inte sett ut som jag gör och inte levt det liv jag lever om det inte vore för mina föräldrar.
Därför finns det inga jag respekterar, ser upp till eller älskar mer än mina föräldrar.

Det blev ett väldigt långt inlägg även om jag försökte korta ner allt jag ville få ur mig.
Men där har ni iallafall lite om mina föräldrar.