Fröken Boris

Är det inte ironiskt att när jag för första gången på flera dagar är smärtfri vid läggdags, är jag alldeles för pigg för att kunna somna?

Jag har oroat mig fram till idag för hur jag ska orka med morgondagen med all smärta och jag hade ont tidigare idag men det försvann framåt kvällen.
Jag skyllde allt på min jobbarkompis Tommy, eftersom jag inte träffat honom på alla dessa dagar när jag har haft ont och när han väl dyker upp så försvinner smärtan!
Dock fick han mig att skratta så mycket ett tag att jag var tvungen att gå och sätta mig för det högg så illa i bröstkorgen men det var bara att lugna ner sig så blev det bra igen.
Han konstaterade dock att jag aldrig är nöjd.
För ena stunden säger jag "Jag är uttråkad, roa mig!" och i andra stunden "men du får inte göra så jag skrattar så mycket, det gör för ont ju!".
Aldrig nöjd!

Det finns en sak som kan göra mig nöjd och det vore att möjligheten att skratta så mycket utan att känna det minsta obehag.
Det är nog sant att den som är sjuk önskar inget hellre än att bli frisk. Men jag önskar också att jag med säkerhet visste vad det var för fel på mig.
Jag tjatar om det, jag vet. Men det är för att det rör sig i mitt huvud hela tiden, det där grubblandet och ältandet.
Men en sak är säker: när jag väl blir helt bra igen ska jag njuta så mycket av livet som jag bara kan!