Fröken Boris

Jag älskar Spotify. Fullkomligt älskar.

Inte nog med att all möjlig tänkbar musik som kan dyka upp i skallen finns ett par tangenttryck ifrån mig, Spotify låter mig hitta snarlika artister och påminner mig om artister som jag lyssnade på förr men som jag sedan, av någon oförklarlig anledning, lagt på hyllan och glömt bort.

Det påminner mig om ett nerladdningsprogram som jag använde som tonåring. DC++.
Jag har aldrig varit bra på sådana grejer och jag förstår inte idag hur jag klarade av att använda DC++, det var kanske inte så svårt, jag minns inte.
Men genom DC++ hittade jag många band som banade vägen för mig som tonåring.
Ofta blev det av en slump, jag letade efter en låt och tryckte in ett ord och många andra artister dök upp och jag klickade hem lite av varje.
Jag minns inte dem dåliga, jag minns bara dem bra.
Som ett album jag fick hem som heter "Dark Ballads and Underground Rock".
Ett favoritalbum än idag.
Likaså "The Synthethic Music Collection."

Det var så jag upptäckte töntsynthbandet Blutengel.
Blutengel är samma för synthen som Manowar är för heavy metal.
Överdrivet, småfånigt och trallvänligt. Låtarna sätter sig.
Det är ett sånt band som man från början tror gör parodi på en genre ända tills man inser att dem faktiskt är seriösa.

På samma sätt fortsätter jag att upptäcka musik, eller återupptäcka gamla marker med mitt älskade spotify!
Dock finns inte allt på Spotify.
Rammstein och Tool finns till exempel inte och min favoritlåt med Das Ich lyser med sin frånvaro, något som jag ibland kan sakna i mina playlists.

Men så ser jag på Spotify som jag ser på människor.
Älska lite mer för skavankerna, just det där att det finns skavanker får mig att än mer gilla det som är bra.

Bara en sån sak som att jag kan studsa från min favoritkompositör Tchaikovsky till fantastiska Bauhaus förgyller dagen lite extra.