Fröken Boris

Åh den är en hemsk känsla den där, och den drabbar mig alltför ofta. Även om det inte är särskilt ofta så är det ändå alltför ofta, för jag vill aldrig drabbas av den.
Den kryper sig allt närmare och lägger sig som en sten i bröstet, bygger bo och utvidgar sig allt eftersom tiden går och det stora ögonblicket blir allt större vid horisonten.
Varje gång man måste ta farväl av någon man vet att man aldrig kommer sluta älska, eller sista dagarna på en semester, eller sista sidan i den bästa bok man läst.
Oavsett hur stort eller litet är det alltid lika jobbigt varje gång den där känslan infinner sig.
Jag tänker förstås på den förbaskade separationsångesten.

I helgen ska jag lämna ifrån mig min dator i en vecka. Det är verkligen på tiden ty den har aldrig fungerat som den ska och jag har haft den i tre år nu.
Trots att den inte har varit fullt frisk så har den ändå fungerat tillräckligt bra för att få min kärlek och jag har verkligen uppskattat våra lyckliga stunder tillsammans.
De stunder har vägt över de stunder då den valt att krascha när man är mitt inne i ett skrivet kapitel och varje skrivet ord går förlorat. Eller de gånger den hänger sig just som jag håller på att klara en evighetsstrid i HOMM3.
Ja, den har betett sig mycket lustigt i sina dagar men det är nog för att den är i stort behov av vård av någon som vet hur man vårdar den.
Efter en vecka på "datorspa" aka min brors kontor kommer den nog fungera bättre än aldrig förr så det är förhoppningsvis värt det!

Pheew! Vilken tur ändå att jag har ett liv utanför datorvärlden!