Totally worth the hangover
Det är ju självvalt, man vet kvällen innan att risken är överhängande att det blir så och likförbaskat blir man lika paff när man morgonen efter bara vill gräva ner sig i ett djupt mörkt hål och halvdö.
Är det ålderns sätt att skrika åt mig att jag ska sluta festa så hårt?
Trotsig som jag är lyssnar jag ändå inte, drack ändå varannan vatten igår men det hjälpte inte.
Okej tanken var att jag skulle dricka varannan vatten men det blev snarare var tredje. Eller var fjärde...
Hmm...
Nåväl. Jag haltade där längs med vätterstranden som erbjöd en vacker show av höga vågor som slog in mot land, och jag grubblade där och då över hur värt det är att bli så bakis.
Jag tänker alltid att jag ska ta det lugnare nästa gång men det känns som ett enda stort deja vu.
Lovar alltid mig själv att slippa vara bakis nästa gång och när jag sedan blir det blir jag lika förvånad och ger mig själv återigen det där löftet om att nästa gång, då ska bakfyllan minsann inte få tag på mig.
I ett os av "dagen efter", med gårdagens smink, lockarna dragna upp i en slarvig knut för att jag inte orkat borsta ut dem, traskade jag där, fortfarande i gårdagskvällens klänning.
Man känner sig så uppenbar, trots att sminket fortfarande ligger fint och bra och trots att det vid första anblicken inte borde synas känns det likförbaskat som att alla fattar direkt när de ser mig. Det ligger i min aura att det är dagen efter och jag vill bara komma hem.
Så är det värt det egentligen? Absolut. För rackarns vad roligt vi hade igår, återigen en sån kväll man inte vill ska ta slut.
Totally worth the hangover.
Är det ålderns sätt att skrika åt mig att jag ska sluta festa så hårt?
Trotsig som jag är lyssnar jag ändå inte, drack ändå varannan vatten igår men det hjälpte inte.
Okej tanken var att jag skulle dricka varannan vatten men det blev snarare var tredje. Eller var fjärde...
Hmm...
Nåväl. Jag haltade där längs med vätterstranden som erbjöd en vacker show av höga vågor som slog in mot land, och jag grubblade där och då över hur värt det är att bli så bakis.
Jag tänker alltid att jag ska ta det lugnare nästa gång men det känns som ett enda stort deja vu.
Lovar alltid mig själv att slippa vara bakis nästa gång och när jag sedan blir det blir jag lika förvånad och ger mig själv återigen det där löftet om att nästa gång, då ska bakfyllan minsann inte få tag på mig.
I ett os av "dagen efter", med gårdagens smink, lockarna dragna upp i en slarvig knut för att jag inte orkat borsta ut dem, traskade jag där, fortfarande i gårdagskvällens klänning.
Man känner sig så uppenbar, trots att sminket fortfarande ligger fint och bra och trots att det vid första anblicken inte borde synas känns det likförbaskat som att alla fattar direkt när de ser mig. Det ligger i min aura att det är dagen efter och jag vill bara komma hem.
Så är det värt det egentligen? Absolut. För rackarns vad roligt vi hade igår, återigen en sån kväll man inte vill ska ta slut.
Totally worth the hangover.
Kommentarer
Trackback
