Fröken Boris

Medan jag dricker mitt morgonkaffe fördriver jag tiden med att spana in skor på Nelly.se, något som i själva verket är ren självtortyr eftersom jag inte har råd att köpa något. Men åh. Jag är så nyförälskad i dessa skor! Jag vill ha! Måste ha! Ge mig!

Läste både på Aftonbladet och Expressen om lustiga företeelser på vår jord, fågeldöden har skett i år igen och ett helt stim med sill har fått för sig att stranda i Norge.

För ett år sen skrev jag en förklaring till fågeldöden (klicka gärna på länken och läs sanningen!) eftersom forskarna försöker tuta i alla att det är fyrverkeriernas fel. Bullshit säger jag.
Det är fortfarande aliens som far runt med sina avocadofarkoster! Lite kanske det är fyrverkeriernas fel ändå för jag börjar ana att dessa aliens tar fina fyrverkerier som ett välkomnande.
Men hur förklarar man då att ett gäng fiskar strandat i Norge?
Aliens!
De undersöker förmodligen vårat vatten, kollar phvärden och sådana grejer så de får koll på huruvida de faktiskt skulle kunna leva här om de tog över våran jord och det var då de skövlade upp de stackars fiskarna! Väl i vatten gjorde de förstås en tunnel också för att kolla läget på jordkärnan och därmed förklaras det katastrofala jordraset som ungefär samtidigt ägde rum i Norge.
Varför är det ingen annan som ser kopplingen och fattar att det är aliens!? Det är ju uppenbart! Det förklarar allt!
Som alla dessa stormar och orkaner som viner runt hela tiden! De kommer ju av draget av moderskeppet!

Det skulle även kunna förklara hur det kommer sig att jag för en timme sen hade en dajm och nu är den borta! Puts väck, bara pappret kvar! Självklart var den en lömsk alien som smög in och åt upp den för mig!

Det är fruktansvärt vad man hinner bli bortskämd under mellandagarna, för imorse när jag skulle stiga upp vid fyra igen så ville jag verkligen inte alls.
Jag ville sova mååånga timmar till!
Men det är bara att bita ihop, är ju faktiskt bara ett halvår kvar till semestern!

Men det var lite segt såhär en tisdag efter nyårsafton, jag hade gärna haft ett par dar till på mig att piggna till efteråt! Aftonen var iallafall storslagen, ett riktigt bra slut på ett riktigt bra år!
Ska ärligt erkänna att förra vintern var riktigt jobbig, mina bröstsmärtor tröttade ut mig och gjorde mig rätt så deprimerad, jag var alltid trött för att jag aldrig kunde sova riktigt och jag ville nästan bara få vara hemma och vila för då gjorde det inte lika ont.
Idag är jag nästintill frisk, jag får fortfarande ont vid för mycket ansträngning men jag tar lite åt gången och repar mig!
Förra vintern minns jag att jag inte kunde skratta utan att det kändes som knivhugg i bröstet, jag är så glad över att det gått över och att det inte är så nu, med tanke på allt roligt jag haft sen det blev bättre!

2011 kickade 2010s ass och jag bara vet att 2012 kommer bli bättre!

En otroligt mysig julhelg är till ända, alla klappar har fått sina platser i mitt hem och idag har jag tillbringat mestadelen av förmiddagen i soffan.
Julaftonen var som en julafton ska vara och juldagen var bättre än juldagar brukar vara!
Det är nog underförstått att jag knappt har varit hemma på hela helgen, så man tycker ju att när jag väl kommer hem så ska lägenheten vara fin eftersom jag inte kan ha stökat ner den eller så.
Men nej just det. Jag har katt och det sista jag gjorde innan jag körde hem till mammi för julfirande var att ge katterna nya leksaker, något som har resulterat i små tussar av Movitz överallt! Det är ju på sätt och vis bra för det betyder ju att han och Fredman har roligt även när jag inte är hemma, men resultatet blir att jag måste städa, städa och återigen städa idag.

Men ni vet hur det är, ibland tänker man ju bara "äsch, orka! Jag gör det en annan dag." och så tänkte jag även idag, men så slog det mig att det är ju idag. Annandagen. Fan...
Så det är väl bara till att slita fram dammtrasan, dammsugaren och moppen, höja volymen i högtalarna och försöka göra det bästa av saken!

Julen knackar på dörren och med den en veckas ledighet. I just love it!

Ska bli så rackarns skönt att få komma ikapp lite, hinna umgås lite mer med vänner, åka till Vrigstad och fixa lite hemma och allt sånt!
Skolan har också juluppehåll så helt plötsligt behöver jag inte gå och fundera så mycket på läxor, ideer och redovisningar, vilket också ska bli skönt!
Jag älskar förvisso skolan, och allt den för med sig, men ibland avundas jag dem som går till jobbet, gör det de ska och sedan släpper det när de går hem. För mig känns det som att ett kugghjul i hjärnan alltid snurrar lite för skolans/jobbets räkning, det finns alltid något som kan bli bättre och jag försöker hela tiden hitta det.
Jobbnörd?!

Imorgon är sista arbetsdagen sen tänker jag försköka släppa ALLT och påbörja min läxa först efter nyår.
Mellandagarna ska enbart bestå av kvalitetstid med alla fina vänner!

Skolterminen avslutades fantastiskt, min grupp vann ett pris för bästa lönsamhetsidén i skolan och jag fick därmed en påse skumtomtar med mig hem! Blev förvisso mer glad över feedbacken än av tomtarna men mums! Tänk om man kunde hitta en lika bra idé för sin egen privatekonomi!?










Nåväl, nu ligger jag här i min onepiece och lyxar till det med skumtomtar och glögg.
Trött, glad och allmänt bekväm.

Det är konstigt det där genustänket.
I vårat moderna samhälle borde ju inte det där behöva vara uppe för diskussion över huvudtaget, det ska redan vara självklart.
Jämställdhet är för mig en självklarhet och det märks mer och mer i samhället, men ändå känns det ibland som att vi inte alls har kommit så långt som vi borde.

Folk fixerar fortfarande tankar kring huruvida en människa är man eller kvinna.
Det händer att man läser på aftonbladet: den kvinnliga väktaren, den kvinnliga polisen, den kvinnliga... Men man säger ju aldrig den manliga väktaren?
När det hör till ett "manligt" yrke så betonas det alltför ofta så fort någon är kvinna. Som om det vore onormalt.

Jag har ett väldigt mansdominerat yrke och jobbar nästan enbart med män och upplever att det är likadant på en industri. "Den kvinnliga industriarbetaren". Kvinnornas omklädningsrum till exempel är betydligt mindre än killarnas för man tar för givet att inte lika många tjejer ska jobba där.

Men en annan sak som jag funderar på ibland är hur tjejer säger att de inte har samma karriärsmöjligheter som killarna samtidigt som killar kan säga "Det där får hon bara för att hon är tjej!"
Jämställdhet. En kvinna klättrar inte på den där stegen bara för att hon är en tjej, hon gör det för att hon är bra på det hon gör.
Vad hade ni sagt om den där tjejen var en kille? Hade det varit lättare accepterat att hon gick förbi er i karriärsstegen? Inte hade ni väl sagt "det där får han för att han är kille"?

Många tror att dem är jämställda och inte alls gör skillnad på man och kvinna.
Men ofta är dem så där klumpiga att de säger "kvinnliga läkaren" eller "manliga sköterskan", det har säkert jag med gjort.
Eller så kan den avundsjuke snubben vräka ur sig "men det är ju bara för att du är tjej."

Men va?! Hur är det nu? Är det så att tjejer inte kan göra karriär, eller är det så att de kan det enbart för att de är tjejer? Hur tänker vi egentligen?!

I grunden handlar det ju faktiskt om vem som gör ett bra jobb, som har potentialen, jobbar på förbättringar och som tar chanserna och visar framfötter.
Det är frustrerande att samhället inte nått längre ännu än att vi fortfarande ser kvinnan eller mannen istället för människan bakom det där könet.
Ibland tror jag att vi aldrig kommer komma ifrån det. Någonsin.

Det som är mest frustrerande är när en avundsjuk tar till en människas kön som ursäkt för att det går bättre för den än för h*n själv. 
Attityd, personlighet, kunskaper och drifter väger tydligen inte lika tungt som könet...
Eller?

Jag älskar dagar som idag! Mycket givande diskussioner och många förbättringar på gång som kommer göra det roligare att gå till jobbet! Att få en arbetsgrupp att verkligen häva ur sig allt de grunnar på tycks svårare än man tror men idag lossnade väldigt mycket!

Att snön ligger kvar med sin bländade skönhet gör ju inte dagen sämre, ej heller det faktum att jag äntligen fick tid/möjlighet att vara på postkontoret innan 18:00 för att hämta ut mitt körkort!

Det är så mycket som går så bra nu och ändå går man ändå och tänker på det som kan bli bättre, det som kommer bli bättre!

Igår pratade jag med Mammi i telefon och vi konstaterade att det var ett år sen en viss sak hände.
"Oj ett år!" sade jag då, "Att så mycket tid har gått och ändå är man här på samma ställe ett år senare"

Men så insåg jag vad fel jag hade. Jag är inte alls på samma ställe, jag har kommit längre än jag vågade tro.
Jag läser en högskoleutbildning till Produktionsledare samtidigt som jag jobbar, ett erbjudande jag fick av jobbet att göra.
Utbildningen är väldigt givande på fler plan än jag kunde ana och samtidigt väldigt kul även om det ibland blir mycket att sätta sig in i!
Jag har ökat min inkomst mer än jag vågade hoppas på och därmed stabiliserat min ekonomi.
Körkortet är äntligen mitt, något som är en oerhörd befrielse och lättnad!
Jag har dessutom insett vad/vilka som bringar mig negativ energi, som trycker ner mer än lyfter upp och jag har lyckats ta mig ifrån det. Det har inte varit lätt, det har inte alltid varit självklart men det är oerhört skönt att slippa det som trycker ner en, och framförallt att i efterhand se att det verkligen var bäst så även för andra.
Jag har dessutom varit med om otroligt roliga resor och händelser det senaste året som gett mig minnen för livet.
Min sjukdom har börjat ge med sig och nu kan jag börja våga mig på mer träning än bara yogan. Äntligen!

Det är så mycket mer bra saker som har hänt och som händer som får mig att må bra just nu.
Ett år senare är jag inte alls på samma ställe. Jag har utvecklats, jag har blivit starkare och jag har slagit mig ifrån dem som inte låtit mig tro på mig själv.

Det är verkligen otroligt vad man kan nå långt om man slutar ta obefogad skit, vågar ta stegen framåt och fortsätter kämpa även i hårda vindar.
Att med självdistans ta itu med sina egna brister för att må bättre.
Detta är vad som gör mig positiv, vad som får mig att fortsätta sträva framåt. Det är så mycket som går fruktansvärt bra samtidigt som det alltid finns saker som kan bli bättre!

Hemligheten är att inte nöja sig med mindre än det man innerst inne vill, för när man väl blir nöjer sig, vad finns det då att längta och sträva efter eller se fram emot?

Men mest av allt så är jag ändå glad åt mina vänner som gör allt så mycket enklare!

Tiden har bara varit väldigt knapp på sistone, mina dygn har varit i behov av fler timmar och mina veckor har varit i behov av fler dagar och i brist på dem där dagarna och timmarna som inte finns har jag fått skita i saker jag inte hunnit/orkat med.
Det är inte så att jag inte vill berätta för dig bloggen, det är bara så att när jag väl kommer på tanken, tänker jag samtidigt "orka"!
Och nej, det är det jag sällan gör.

Men nu så blir det lugnare, jag har tagit mitt körkort (VICTORY!) och har numera bara skolan och jobbet som stör min fritid.
Tröttheten börjar gå över och jag börjar komma tillbaka till samma gamla fröken Boris som jag känner igen mig i. Hon som istället för att tänka "orka" eller överväger att ta nåt speed för att överhuvudtaget ta sig igenom dagen, faktiskt orkar. Det går dock fortfarande åt mycket kaffe som vanligt.

Det har hänt mycket, alldeles för mycket för att jag ska orka skriva om allt här, men det som ligger närmast just nu är helgens Sisters of Mercykonsert i Lund! Det var en stark önskan som gick i uppfyllelse och när jag dessutom efteråt snubblade in i Eskil från Covenant blev jag alldeles för starstrucked för att säga ett ljud till honom.
Jag var inte ens säker på att det var han förrän jag tittat på honom en längre stund, och ja, jag önskar jag var tillräckligt cool för att säga något.
Men cool? Jag? Nä. Jag gick till baren och köpte en öl istället.

Är det något jag gillar så är det att ha många bollar i luften. (Bildligt talat då, jag har aldrig varit särskilt bra på att jonglera...)
Men jag gillar när det händer saker, min spontanitet ser ofta till att det händer saker och gärna ska det ske totalt onödiga saker vid tidpunkter då jag vet att jag borde göra något annat.
Som när jag har tvätt-tid men ändå går hem till en kompis för att sitta i soffan och tjejsnacka i några timmar.

I vilket fall som helst så händer det saker hela tiden. Igår var min första oplanerade dag på evigheter och eftersom jag kom hem från Stockholm mitt i natten spenderades den i ett zombiemood och det kändes som att jag inte kunde njuta av att göra ingenting för jag var för trött för att göra ingenting.

Jag borde inte klaga för jag har förbaskat roligt i stort sett hela tiden och det är bra saker som händer, time of my life för fan!
Men ibland så känns den där väggen farligt nära, och nej. Jag har inte tid att ränna in i den.
Därför tänker jag unna mig att gå och lägga mig nu. Kära hjärtanes, klockan är ju faktiskt redan halv åtta!

Igår hände det som inte får hända!
Operatören 3s nät slogs ut helt i landet efter att de drabbats av ett strömavbrott.

Människor blev arga, fick ångest och gnällde i det oändliga över att 3 borde ha en backup. Något som slår in när sådana här saker händer så man inte blir så avskärmad.
Jag själv har 3 både till mitt internet och min mobil, något som gjorde att jag inte var kontaktbar och inte kunde kontakta någon alls.
Jag förvånades över hur lite det störde mig. Jag hade egentligen inget emot det om man bortser ifrån att Amanda skulle höra av sig på vägen hit och jag hade ingen aning om när hon skulle dyka upp.
Det var ett problem eftersom jag drabbades av ett akut köpa-aceton-behov men kunde inte messa henne och säga att jag bara sprang till konsum en sväng så att hon skulle vänta om hon dök upp.

Bortsett ifrån det tyckte jag bara det var fascinerande med 3s bortfall. Helt plötsligt hade jag så mycket tid över under kvällen att jag satte på TVn. Det är inte ofta det händer!

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som skulle hända om allt nätverk slogs ut, om det aldrig mer skulle finnas internet eller telefoni.
Hur skulle vi kontakta varann och planera morgondagen? Posten går ju för långsamt, vi har blivit bortskämda med att kunna intigrera med omedelbar verkan.
Bara det där med att kunna meddela varann om vart man är eller har för sig, helt plötsligt skulle man ju faktiskt bli mycket mera med sig själv.
Jag undrar hur mycket av samhället som skulle flippa ut totalt...

Allting har en ände, allting har ett slut. Det är ju så ofta sjunget att underbart är kort och det är ju sant.
Friheten är blott ett minne i dessa dagar, jag har återgått till arbetet efter tre underbara veckors semester och livet börjar rutineras upp igen.
Midjemåttet har nog utökats med iallafall ett par centimeter denna ljuva sommar men jag har inte brytt mig. Ibland får man helt enkelt släppa allt och bara låta sig njuta av allt det goda i livet även om man är typen som lätt går upp i vikt. Det värsta är att hullet inte stör mig, inte det minsta. Det gör mig lite för dåligt motiverad att göra mig av med det men jag måste om jag ska slippa köpa nya kläder. Jag tycker om de kläder jag har så jag måste gå ner några kilo så jag kan ha på mig dem utan att hålla andan igen!

Det är på något sätt skönt att vara tillbaka på jobbet trots att jag saknar doften av frihet.
Igår när jag gick till jobbet och bevittnade soluppgången så funderade jag på vilken kontrast det kunde vara mellan en soluppgång och en annan soluppgång.
Exakt en vecka tidigare bevittnade jag soluppgången ståendes på en båt, frysandes med håret fladdrande i vinden ute på öppet hav. Jag tänkte då att jag en vecka senare skulle vara på väg till fabriken och det tycktes för mig så overkligt där jag stod just då.
Trots att det var en del moln då kändes den soluppgången mycket finare än den jag bevittnade på vägen till jobbet.
Kontrasten mellan en verklighet och en annan...
Det är bara elva månader kvar till nästa semester, och då ska jag minsann ha fler veckor!

Jag stressade igenom lokalen, såg mig omkring för att försäkra mig om att allt var i sin ordning.
Då plötsligt förnam jag den.
En doft så speciell och särskild att det egentligen inte borde gå att ta miste.
Jag sökte febrilt i mitt minne, vad är detta för ljuv doft jag känner?
Jag kände så väl igen den, har känt den förr men aldrig på den plats jag nu befann mig.
Förknippade den med ett språng genom en skog, en tur på öppet hav, stilla solnedgång och en resa till ett annat land...
Vad var det då för doft som kunde förknippas med så vilt skilda ting och samtidigt förnimmas under min vandring ut ur fabriken?
Men så plötsligt kom jag till insikt.
Det var doften av frihet.

Åh vad jag älskar denna tiden på året!
Det är något alldeles särskilt med att öppna brevlådan och överraskat finna två tjocka, härliga höstkataloger.
Mitt inre tar ett litet glädjeskutt, plånboken våndas och ögonen fylls av ett habegär utan dess like.
Höstkollektionen är alltid min favorit och är det något jag verkligen inte behöver så är det höst- och vinterkläder för det är det jag köper mest av.
Men ändå kan jag inte låta bli att bläddra igenom, fantisera och planera mina köp.
Några få offer har redan blivit utsedda, förvisso mer inredningdetaljer än kläder, men mina ska dem bli en dag!

Dessutom gillar jag att Ellos, utöver jättesmala flickor, även har underklädesmodeller som inte ger oss normala tjejer komplex genom att visa kotor och revben på varje bild.
Bra där Ellos!

Hur jag än gör så kommer jag aldrig ur en helg utvilad.
Jag kan lika gärna ge upp mina försök.

Efter en tämligen hård arbetsvecka bestämde jag mig för att ta det lugnt och vila ordentligt under helgen. Jag påbörjade det hela med att dygna, det vill säga jag gick inte o lade mig förrän framåt halv fyra natten mellan torsdag och fredag. Det var ju mer lockande med filmkväll.
Redan där sabbade jag chanserna för att bli utvilad.

Därefter har helgen bestått av en givande roadtripp, Barry Whitesjungerier, en tur till havs, shopping och slutligen avslutade jag helgen med att agera flytthjälp hela söndagen.
Inte mycket tid för sömn eller vila alls. Men det har varit roligt!

För övrigt är jag så glad att jag har någon som inte bara sparkar mig i röven så jag kommer igång med att ta tag i saker, utan dessutom stöttar och hjälper på många sätt.
Man är sin egen lyckas smed och först när man inser det kan man komma långt. Men med riktigt bra vänner som motiverar en till att ta stegen kan man komma ännu längre!

För många av oss dyker den upp varje månad. Inte finns det väl någon som välkomnar den med öppen famn, jag är övertygad om att den är ogillad av dem allra flesta, för att inte säga alla.
Den är smärtsam, tråkig och får en att känna sig begränsad och man drar sig lite för att ta itu med den.
Jag tänker förstås på dagen då det är dags att betala räkningarna.
Jag väntar alltid till nästan sista dagen så att allt som ska dras från kontot automatiskt är draget när jag gör mina betalningar, på så vis har jag koll på min budget direkt efter att mina räkningar är betalda.

Nu sitter jag här, näst sista dagen i månaden.
Det var meningen att jag skulle ha tagit tag i det igår, men ett lyckosamt besked fick mig ofokuserad och jag började direkt engagera mig i annat istället. När jag väl mindes att jag skulle ta tag i räkningarna var jag för trött och tänkte, äsch jag fixar dem imorgon.

Så nu sitter jag här och vet mycket väl att det är dags att ta tag i dem. Men jag är ju trött, så trött att jag knappt kan tänka klart.
Det säger ju sig självt att det är dumt att pyssla med siffror, pengar och evighetslånga OCRnummer då.
Så nej.
Jag har tänkt det förr och jag tänker det igen
äsch. Jag fixar dem imorgon.

Jag inser såklart att jag kommer hata mig imorgon för att jag inte gjorde dem idag.
Men det grälet får jag hålla med mig själv när det väl är dags.

Chocken och besvikelsen efter Arvikafestivalens besked om att ställa in har börjat lägga sig.
Man kan ju inte göra mycket mer än att beklaga och förvånas över att så få har köpt biljett.
Jag kan inte låta bli att klandra Hultsfredsfestivalen. Att lägga den på samma datum var inte särskilt snällt. Dock tänkte jag när det hände: "Vad skönt, då slipper vi alla fjortisar på Arvika".
Men kanske är de där fjortisarna rätt viktiga för festivaler rent allmänt.

Att vara synthare är ju inte direkt på modet och kanske är det det som är felet med just Arvikas nisch.
Man måste nog vara EBMnörd eller Synthnörd för att känna glädjen i en stundande Arvikafestival, o andra sidan ser jag inte på mig själv som en synthare, eller synthnörd, för jag lyssnar mer på rock, hårdrock, diverse metal än på synth och därtill på mycket annan musik med dessutom. Det sägs att hårdrockare och synthare aldrig riktigt går ihop, kanske är det därför jag så ofta är förvirrad?

Det var i vilket fall som helst väldigt sorgligt besked, Arvikafestivalen var den enda festival jag planerat i sommar.
Jag får helt enkelt se till att semestern fylls upp med äventyr som kompenserar för Arvikafestivalen.
Exakt vad det kommer handla om för äventyr har jag inte bestämt mig för ännu. Det enda jag vet är att jag ska njuta av varje sekund på semestern eftersom jag har en slitsam höst framför mig!

Jag kickstartade min midsommarafton redan klockan sju då jag vaknade med ungefär tio liter damp i ådrorna.
Tog kanske tio minuter innan jag bestämde mig för att utnyttja min rastlöshet och bege mig ut på en solig powerwalk, så blev en runda på runt en timme.
Det är så skönt nu när man börjat tillfriskna, att man kan röra sig igen och ta långa raska promenader utan smärta!

I eftermiddag blir det sillidillande och snapsande hos Zabina. Dock äter jag ju själv inte sill och är lite försiktig med snapsarna, men kul kommer det bli iallafall!
Hoppas bara att regnet går över snabbt så vi kan vara ute lite också!